Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stenblock, höljda af fuktig grön mossa. På bäckens stränder
prunka blommor utan tal: stormhattens gredelina spiror stå
i stolta krigiska led, blåklockorna ringa i det frodiga gräset,
glänsande smörblommor slösa med sitt guld, geranier
skiftande från mörkrödt till snöhvitt, stjärnblommor — men
nej, bästa bilden af denna otroliga rikedom på färger får
man, om man tänker sig, att ett stycke af regnbågen fallit
ned till jorden och där bundits till en bård längs den
sjungande bäckens stränder.
* *
*
Ju högre vi stiga, dess oftare finna vi spåren af vinterns
och stormarnas våldsmakter. Här stå, svarta och vissnade
i toppen, granar, som vågat lyfta sig ett stycke öfver
skyddande kamrater. Där ha väldiga stammar brutits tvärt af,
där stå andra upprätt ännu i döden, utpinade, barrlösa, likt
magra, knotiga benrangel. Björkarna äro icke längre raka
och hvita, utan smutsgrå och vridna i fantastiska former.
På afstånd ser det nästan ut som om de uppförde en lustig
dans, där träden niga och buga sig för hvarandra. Men när
man kommer närmare, ser man att det icke är en dans för
nöjes skull. Det är en dödsdans: de äro böjda i knä,
ledbrutna, vanskapliga under förtviflad brottning med tyrannen,
fjällstormen. Lifvet ha de fått behålla, men lifvets skönhet
ha de måst offra.
Ännu en stigning — och den seglifvade björken krymper
till en buske. Granen, där någon envis enstöring af hans
släkte dristar sig dit upp, bär en svag, risig liten topp, som
höjer sig blott några fot ur en matta af jordkrypande grenar,
eller står den alldeles naken åt fjället till, liksom utsatt för
ständig storm, och sträcker längtande allt hvad den äger af
grönska ned mot sluttningen, mot värmen och ljuset. Själfva
fjällenen hukar sig ned och sprider sitt gröna grenverk i en
rundel ett par fot öfver marken så tätt och jämnt, att den
ser ut som ett grönt bord. Och ändå tyckes den ofta nog
duka under, och dess hvitnade skelett sticker likt sällsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 21:54:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1902/0067.html
