Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och det mumlar och dånar, och jag ligger på en sten
vid stranden i timtal, stirrar ner i det hvirflande hvita
skummet och lyssnar, och märker ej hur tiden går. —
Ströftåg dagarna i ända — än längs efter ån, än hit och
dit i skogarna på villsamma stigar, än upp på klint och klack.
Helst vandrar jag upp på Högsta Höjden,
Skattlösber-gets topp, endast några minuters väg från gården.
Däruppe i gräset kan man också ligga i timtal och sola
sig och låta blicken sväfva öfver jorden. Det är en vid och
storvulen syn man skådar, en härlig rundmålning. Mörka
skogar och ljusa höjder, ett djupt grönt haf, som går i breda
mjuka vågor och böljar allt högre och blåare ju längre bort
mot synkretsen. Och här och där en glittrande sjö eller
tjärn, här och där ett blänkande fönster på en aflägsen
sluttning eller några lysande röda stugor i den mörka grönskan,
små som nyckelpigor.
Ingenstädes en verklig bygd — endast mindre byar
och ensliga gårdar och torp strödda glest i de tysta gröna
vidderna.
Jag vankar hem igen — sänker mig ner till boet i skogen.
Det går lätt och raskt, jag tycker mig nästan glida utför den
jämna vägen. Hvilka skidbackar här måste finnas om vintern!
Och därnere — att duka fram sin matsäck under
lönnens hvalf, att stilla sin friska hunger och törst med enkla,
sunda rätter i denna solfyllda gröna matsal, att så somna i
vindskammaren, ljufligt trött af höjdens starka luft och af
dagens muntra mödor — det är allt njutningar, som med ett
slag skulle förvandla jorden till en himmel och mänskligheten
till en skara saliga, om de stode alltid och allom till buds.
Jag behöfver ingen tjock gardin för mitt fönster; det
skyddas fullnog af björkens finväfda, halft genomskinliga
förhänge därutanför, och här finnas inga nyfikna ögon, som snegla
in genom ett annat fönster på några alnars afstånd.
Här bullra icke heller rullande hjul och tunga steg mot
en stenläggning och skrålande röster från kväll till morgon.
Här är tyst, tyst. Det prasslar endast i björkens löfverk —
en sömnig vindfläkt, en småfågel i en hålk — och det brusar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
