Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid Lima-Lybergs fabodvall, alltså på bergets västra sida,
hade nakna block skymtat i dess sluttning, och längre upp
lär dess västsluttning vara obestigligt brant, allt karaktärer,
som närma Kyrkberget till de typiska trappbergen. Den
sluttning vi passerade var skapad genom floderosion, som
afsöndrat bergets sydliga parti till ett sjelfständigt berg,
Brännberget, och här träffades verkliga branter, där den
för Västgötadiabasen så karaktäristiska forklyftningen i
kva-derform icke saknades. Omsider kommo vi öfver äfven här;
på andra sidan, bakom ett bälte sankmark, syntes en ny,
grön fäbod vall, större än någon föregående, och öfver
densamma höjde sig ett nytt, långt och svagt vågformigt berg
af Kyrkbergets cert, ehuru kanske något mera platåartadt.
Det var verkligen Lyberget.
Klockan kunde vara omkring ii, då vi angjorde
närmaste säterstuga i Stora Lyberget. Därinne anträffades
tvenne unga kullor samt tvenne uppvaktande kavaljerer, som
kommit hit de goda vägarna från Malung och i början icke
sågo öfver sig förtjusta ut öfver vår påhälsning. Jag
anförde mitt ärende att bese Gnupen, och en 76-årig gubbe
vid namn Tors Ola rekommenderades till ledsagare. Vi
be-gåfvo oss sålunda allesamman till Tors Olas stuga. Gubben
gjorde i början en del skämtsamma svårigheter, han hade
sett björn på berget, han var rädd att jag skulle ramla utför
o. s. v. Därpå tog han sin staf och gaf sig i väg med en
fart, så att jag knappast kunde följa. Valfrid stannade i
stugan, och jag fruktar att han lade sig att sofva.
Redan vid ankomsten till berget hade jag på dess vägg
sett en ättestupa efter äkta Västgötamönster, med ordentligt
stalp under, den s. k. Fallklöfvan. På vägen till Gnupen
skymtade längre söderut på västväggen ännu en naken brant,
och uppe på berget sågs här och där trappen höja sig i
smärre massiv likt pansartorn öfver den ojämna, mer eller
mindre myrländta platån. Vi gingo rätt öfver berget, ty
Gnupen ligger på dess östra sida. Det blef en nära timslång
vandring. Men färden lifvades för första gången af fågellif:
en gärdsmyg försökte sjunga i det saktande regnet, äfven en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
