Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrefvorna på väggen. Af de inåt lutande väggarna fick jag
ingenting se.
Jag återvände till Tors Ola, och efter tre timmar voro
vi åter hemma i hans stuga. Här hade under tiden samlats
än mera folk, så att stugan var nästan full af män, kvinnor
och barn. Samtalet blef lifligt och intresseradt, sånger sjöngos
på olika landsmål, och vi började förstå hvarandra. Där
hängde ett horn på väggen, men jag kunde icke förmå någon
af de närvarande kullorna att blåsa vallåten för mig; den hade
väl ock förlorat en del af sin stämning i denna omgifning.
Nu serverades också festmiddag: kaffe och mjölk, smör
och bröd, getost, mesost och sötost samt fingerstora abborrar,
stekta på glöd. Därpå tog jag mig en halftimmes välbehöflig
hvila i Tors Olas säng; någon sömn blef det dock ej af, på
grund af sorlet i stugan och skrattsalfvorna vid gubbens
mustiga skämt.
Men dagen led, och Valfrid och jag måste tänka på
reträtten. Det var klart att den nu skulle tagas gentöfver
till Råberget; där fanns ingen stig, men Tors Ola rodde oss
öfver en flik af Lysjön och angaf den bestämda riktningen,
som jag siktade in med kompassen. Och nu började den
äfventyrligaste delen af denna färd.
I början var allt godt och väl. Vi hade fast mark
under fotterna och kunde gå ganska rakt på i backarna.
Valfrid var mycket morsk, stack näfven djupt ned i byxfickan
och yttrade: »Det ska’ ingen villa mig häremellan och
Råberget.» En ungorre sprattlade upp för våra fötter, en
har-fälla anmärktes och demonstrerades. För människorna satte
skogen själf fällor öfverallt med sina stupade leder, men det
voro vi nu vana vid.
Så småningom började det blifva värre att behålla
kompass-strecket. Sanka sträckningar började och föranledde oss
till åtskilliga afvägar. Valfrid, som alltjämt var ett stycke
före, tycktes draga sig allt längre och längre mot ena sidan,
och jag måste flera gånger kalla honom tillbaka, men drogs
småningom själf med. Den bestämda riktningen började
förlora sig i sväfvande zoner, och jag kunde icke betvinga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
