Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
återvända till Torsby. Dels hade jag hört mycket talas om
det vackra Hvitsand, dels hade jag i finnhemmanet » Viggen*
i Ny skoga ett par bekanta, som jag lofvat att besöka, om
jag någon gång kom i deras närhet; och allt detta lockade
mig åt norr.
Man afrådde mig emellertid enständigt att taga vägen
genom Nyskoga, hvilken angafs såsom både ointressant och
besvärlig. Till Hvitsand kunde jag komma både bekvämare
och genare, direkt från Torsby, och »badstugor» och »pörten»
kunde jag fa se på vägen till Lekvattnet.
För alla dessa skäl böjde jag mig slutligen, men jag är
än i dag icke alldeles viss om, att icke min intention ändå
i själfva verket var den riktigaste.
Icke blott besöket i Viggen, utan äfven bestigandet af
Rännberget, hvilket eljest ingått i min plan, gick jag nu miste
om. En midsommarvaka på Rännberget, till hvilken hela
nejdens ungdom plägar samlas, skall, enligt uppgift, vara
något i sitt slag enastående — icke minst därför, att man
från berget skall kunna se midnattssolen. Det kunde ju ha
haft sitt intresse att med egna ögon se huru mycken sanning
det finns i denna saga, som redan nämnes af Fernow i dennes
år 1773—79 utgifna beskrifning öfver Värmland.
Klockan half nio bröto min vägvisare — en liten
finngubbe — och jag emellertid upp från Östmark och ställde
kosan mot de södra bergen.
Till en början såg det nästan ut, som om man knappast
skulle kunna taga sig uppför dessa, men vid närmare
påseende visade det sig, att det fanns väg och att denna var
ganska bekväm. Värmen var, emellertid mycket tryckande
och lutningen uppför ganska ihållande, hvadan marschen blef
rätt knogig i längden. Vidare intressant blef den inte
heller, ty sedan man från Östmarksdalen hunnit upp på
högslätten, mellan denna och Lekvattnet, var trakten snarare
ful än vacker — kalhuggen som den var till icke obetydlig del.
Ett par finngårdar passerade vi visserligen, men de stodo
öde och öfvergifna. Vi besågo de halfförfallna pörtena och
lämningarna af odling däromkring — därvid vägvisaren med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
