Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ihop, och är om några ögonblick förvandladt till ett alldeles
obegripligt litet bylte. Båten blir denna gång så fullastad att
endast kocken och jag fa plats, lapparna måste vandra längs
stranden. Så ro vi till sjöns södra ända, därifrån packningen
bäres ned till det en kilometer aflägsna Mjölkvattnet för att
lastas på ny båt. Karlarna måste gå två gånger mellan sjöarna
för att få allting med. Under tiden kokar jag kaffe åt dem
och mig själf. Lapparna finna det roande och ovanligt att,
som de säga, »betjänas af en stockholmare», och vid deras
återkomst far jag för mitt kaffe mottaga några lika ärliga
som konstlöst formade komplimanger, dem jag lyssnar till
med så mycket större nöje som jag för en gång har den
oskattbara och sällsynta förmånen att kritiseras af endast
sakkunniga.
Sällskapet delar sig som förut, och vi ro en half mil
längs Mjölkvattnets östra strand. Vid landningsplatsen möter
ingenjörn med två man, och man knogar med hela
packningen uppför fjället ett par kilometer till den jordkoja,
hvari jag två dagar tidigare rastat med min lots och som
nu skall bli manskapets bostad. En tältstång anskaffas
tämligen snabbt, fastän vi befinna oss uppe vid björkregionens
öfre gräns, där träden ej äro mycket högre än vi själfva,
och snart lyser tältets hvita, vimpelprydda pyramid långt ut
öfver Hirketjarvies — Häståsens — lundar och backar. Läget
är storartadt. Midt framför oss i väster, på andra sidan dalen,
hvälfver sig det väldiga Mielka, dunkelblått i aftondagern,
med fantastiskt formade snödrifvor och bäckar, som hänga
likt fladdrande silfverbindlar ned öfver branterna. Längre
norrut flyger blicken öfver en grupp stolta »kaisier», ljusare
blå genom afståndet, och bredvid dem, bredare, tyngre, högre,
stiger det underbara Stuor Tjuor — Stora vildfjället — svart
och vildt som ett cyklopiskt stenaltare, hedniskt,
öfvermänsk-ligt, sagolikt, upp mot de ilande skyarna. Den synen tar
makten af allting annat omkring mig, dit vändas mina ögon
hvar gång jag träder ut i det fria.
På sluttningen, där vi tältat, har en gång ett stort
lappläger stått; kåtan är den sista lämningen däraf. Ljusgröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
