Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår sommarsaga från Gotlands kuster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi passera Stenkyrka. Kyrkan består till nio
tiondedelar af torn, och det lilla skeppet verkar
nästan som ett bihang till den massiva, väldiga
tornbyggnaden.
Här är urhemmet för de läckra äpplen, som under namnet
Stenkyrkäpplen äro vida bekanta och eftersökta för
sin utomordentliga smak.
Man korsar stora kustvägen Visby-Hangvar och är
snart nere vid Lickershamns fiskläge. Ännu innan
man kommer ned till stranden möta en flera »raukar»
(stenjättar). Allvarliga och grå stå de i barrskogen
högre än denna med de mest vidunderliga former. Då
hafvet under förgångna tider gick högre, nötte
vågorna med årtusendens arbete bort den mjukare delen
af kalkberget, lämnande kvar de fastare kärnorna,
hvilka sålunda blefvo fristående. Så drogo sig vågorna
tilbaka och skogen följde efter, dit fordom bränningar
sköljde enslig kust, och stenjättarna fingo syskon,
gröna, lifslefvande bröder och systrar. Mångenstädes
vid kusterna på Gotland möter man dessa »raukar» än
ute vid stranden i stort antal, än inne i skogarna,
men på få ställen uppnå de anmärkningsvärdare storlek
och mångfald.
Lickershamns fiskläge är fullt af karaktär, fullt
af kustens ensliga tillvaro. Det är skoglöst;
skogen vågar sig här icke närmare vindjagad kust
än 5- à 600 meter. De små kojorna, oftast af sten,
ligga ordnade bredvid hvarandra, bildande riktiga
gator. På en eller flera gemensamma platser ser man
afkvistade, med några grenar försedda trädstammar,
nedstuckna i rader. Här hänga fiskarna upp sina nät
och strömmingen »afbajnes», löstages från näten.
Strömmingen, ja om hafvet gaf någon strömming! Hvart
vi än kommo rundt öns vida kuster hördes en allmän
klagan öfver att fisken försvunnit. Sedan flera år
tillbaka är hafvet tomt.
Högt uppdragna på den solbelysta stranden gistna
båtarna, öde stå de pittoreska små stenkojorna,
och de näfvar, som fordom grepo om rorkulten eller
brassade skoten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
