Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår sommarsaga från Gotlands kuster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Stormen blef allt häftigare och sjöarna började jaga
hvarandra som små hus. Det svarta moln, som rullade
uppöfver himlahvalfvet och släckte stjärnorna,
började ladda ur sig snöby efter snöby.
»Vi, som voro från det sydligare Djupvik, gjorde
ett kort slag ut till hafs för att klara Storön,
och stucko sedan för babords halsar rätt ned emot
läget och nådde lyckligt stranden, ehuru bränningen
redan kokade vildt längs kusten.
»Annorlunda skulle det gå med Fröjelborna. Dessa,
som skulle norrut, måste lägga sig på kryssen, och att
med öppna båtar kryssa i det vädret är icke godt. För
att de icke skulle förlora så mycket i vändningarna,
beslöto de att göra slagen längre, och pressade sig
i första slaget ut till hafs. Detta blef deras ofärd.
»Den fruktansvärda orkanen tilltog. Fröjelfiskarnas
båtar voro snart skingrade åt alla håll, hvart och ett
litet nötskal öfverlämnadt åt sig själft att ensamt
kämpa kampen om lifvet med de lössläppta elementerna.
»Det gick inte länge så! Endast Gud där uppe har
följt de små båtarna i deras dödskamp, men jag ser
så väl resten för mig. Uttröttade af ösandet, med
seglen troligen redan i trasor, hafva de uppgifvit
hoppet att kunna pressa sig mot sjön. De hafva vändt,
de hafva gått ned i vinden en och en för att på vinst
och förlust länsa undan söderut.
»Men den förfärliga orkanen har skakat deras
dödströtta kroppar, det ogenomträngliga mörkret har
låtit dem skåda in i dödens tysta boningar och den
våta kölden har kommit deras utarbetade lemmar att
krympa ihop i dödskyla.
»Kanske ha för slocknande, fattiga fiskarögon gröna,
leende stränder för en stund hägrat med solsken
och milda vindar, kanske har det lilla torftiga
hemmet, med mor och barnen vid den flammande brasan
stått i förklaradt ljus för hafvets biltoge son,
innan hans ande lämnade den stackars plågade kroppen,
kanske har ännu en glimt från lifvets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
