Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår sommarsaga från Gotlands kuster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vandringen och kom efter 4 mils promenad upp i dagen
vid Stenkumla backe, blott en mil söder om Visby.
För en del år sedan företogos i grottan stora Förvar
utgräfningar, och en mängd skelett och rester af
forntida folk, såsom det antogs från äldre stenåldern,
bragtes i dagen.
Vid Utfall vända vi och styra stegen genom dalsänkan
till öns sydligaste del. På vägen dit se vi en
fyrkantig, flat sten upprest, prydd med inskrift på
dålig latin, hvilken omtalar, att landshöfdingen på
Gotland friherre Didrik Grönhagen den 12 och 13 juni
1732 besökte Karlsöarna i sällskap med sin maka och
fyra barn samt ett par andra personer.
Vid södra kusten ligga de s. k. »Svarta hällar», och
här utanför, berättar sägnen, ligga på hafsdjupet de
skatter, som Valdemar Atterdag år 1361 röfvade från
Visby.
När sjön ligger spegelblänk, tror sig befolkningen se
ett underligt skimmer öfver vattnet, där skeppet med
sin kostbara last ligger sjunket. Flera försök lära
fordom hafva gjorts för att få reda på platsen för de
begrafda skatterna, men allt förgäfves. Man har till
och med sagt, att en skeppare Kastman i Ronehamn en
gång i början af förra århundrandet upptäckt platsen,
men om så är, tog han hemligheten med sig i grafven.
Historiskt torde vara, att Valdemars fartyg sjönk
någonstädes i trakten af Karlsöarna, och kanske skall
det en gång förunnas framtidens forskare att bringa
i dagen dyrbarheter, hvars värde icke blott väges i
penningar utan fastmer på kulturhistorisk vågskål. Men
till dess äro de väl undandragna mänskliga blickar,
där de hvila i hafvets famn.
Om vi nu gå längs ostkusten, så kommo vi till den
egendomliga klippan Stornasar. Den har formen af en
väldig, böjd näsa, hvaraf ock namnet härleder sig.
Icke långt härifrån ser man en plats, som fått namnet
Lauphargi, som torde vara gammalgotländska och kunna
öfversättas med »offerställe». Ett stort stenkummel
med hällkista, länge sedan öppnad, vittnar om ställets
gamla anor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
