Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
CECILIA BÅÅTH-HOLMBERG.
han bort till den döde, stod en stund böjd öfver honom
liksom tagande farväl, och i ett nu rusar han efter den
andra flocken och sticker ned en af denna till hämnd för sin
fallne vän — ett fullständigt fornnordiskt drag, som vore
det taget direkt ur Egils saga.
Onsala har också sin bärsärk, halft fruktad, halft populär,
och detta ej minst sedan han blifvit besjungen af Gottskärs
och Onsala diktare, just min frände, på skämt benämnd
»konung öfver Kungsbacka samt Onsala med dependentier».
Min fridsälle frändes intresse väcktes en dag af Onsala
smed, slagskämpen med det storvulna lynnesdraget,
djurvännen, i grunden en kärnkarl, fastän det vilda blodet
stundom kokar upp. I Kungsbacka stad var han fordom allas
skräck; han drack och han slogs och togs om hand af
lagens väktare. Då han en gång så »försenad* kommit hem
till sin stuga, låg hans gamla moder död på sin bädd. I
förtviflan högg han först ned alla träden omkring det lilla
huset; sedan bröt han ned detta, att ej sten på sten var
kvar — så flyttade han bort till Gottskär, byggde en ny
smedja och var länge en nykter man — länge, men ej
alltid. Lynnet tog åter ut sin rätt och brännvinet sin makt.
Nu är han äfven denna ortens mest fruktade man.
En finnes dock, som kufvar honom. Det är frun på
Gottskärs krog. Smeden är förbjuden att stiga inom hennes
dörr. Så en dag kommer han likväl och vill ha brännvin.
Men mot honom trädde värdinnan, hög och myndig, gick
utan att säga ett ord tätt intill honom och såg honom in
i ögonen, som när man tämjer en vild hvnfl. Och smeden
vände sig, gick sin väg och sade sedan halft förlägen: »Inte
är jag rädd för karar, men för sömma fruntimmer, och inte
vill jag se henne i ögonen en gång till.»
Men längtan efter den brännande drycken blef för stark.
Snart stod han åter inför krogdisken, och där bakom var
endast krogfruns spensliga biträde. Smeden drog sin
slid-knif, stack den liksom pröfvande mot biträdets skuldra och
frågade i höflig ton, medan knifspetsen trängde allt
hvas-sare genom rocken: »Vill herr Hansen inte ge mig bränn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
