Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN ÖSTERSTRÖM.
mer än alnsdjup. Efter ett par timmars vandring äro vi vid
en annan flod, Laireälfven eller Labbajokk. Denna är
nästan lika bred, men mindre djup samt med stark ström och
stenbotten. Här upprepas »vadningen» och »bämingen» och
vi äro efter en stund alla samlade på motsatta stranden.
Härifrån fortsätta vi på södra sluttningen af Labbafjället, och
efter ett par timmars marsch taga vi middagsrast. Midt
framför oss ligger nu Pjeskejaur, den vackra fjällsjön, 578 meter
öfver hafvet. Pjeskejaur (af pjettot = förbjuda) kallas äfven
»den heliga sjön» och utgör en af Pite älfs källsjöar. Ingen
fisk lär finnas i denna sjö, hvars botten och
vegetatiönsför-hållanden äro odugliga till underhåll af fisk.
På eftermiddagen har det börjat att blåsa, och Stenman
råder att fortast möjligt fortsätta. »Ingen vet hurudant väder
det kan blifva.» Nog skulle det varit skönt att fa hvila en
timme, men vi fa väl taga skadan igen, då vi fram på natten
hoppas vara i Furulund vid Sulitälma. Alltså framåt igen,
och »kamelerna» öppna tåget. Vi följa nu Lairojokks
dalgång, och efter en stund öfvergå vi denna älf på en bastant
snöbrygga. Kursen är nu nästan rakt västlig för att komma
upp i passet mellan Sulitälma på ena och Lairofjället på andra
sidan. Det går så vackert framåt på den 200 meter starka
stigningen upp till riksgränsen. På kort afstånd till höger se
vi den ståtliga jökeln Salajekna.
Emellertid börja fjällen på båda sidor om oss att blifva
beslöjade; sulitälmatopparna taga »mössa» på sig, och det ser
ut, som vi skulle stiga upp i själfva molrten. Det är dimman,
som kommer med västan vinden från de norska fjällen. Ingenting
annat är att göra än gå framåt i den riktning vi tagit. Öfver
det ena stora snöfältet efter det andra; vi se ej i dimman något
slut på snön, men dock bär det allt högre och högre.
Situationen börjar blifva allvarlig, till och med Stenman känner
sig osäker. Han ger sig ut att rekognoscera, ty vi förmoda
att vi gått högre upp på fjällsidan än vi bort göra. Detta
antagande visar sig också riktigt, ty vi finna snart längre
ned ett af de små stenkummel, som äro resta för att markera
vägen upp till gränsen. Nå, det var ju tur. Längre fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
