Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt svarta trespann åkte in till Visby, var det en ståtlig
syn.
I Roma väntade oss diligensen, en vanlig vickande
chara-bang, tung af bönder, en pigkista, två stuprännor och en
symaskin, så vagnskorgen skar mot hjulen vid minsta gupp.
Hos kusken låg posten i väldiga, läderpåsar och en hel hop
små säckar, som kastades af vid gårdarna längs vägen.
Först sutto vi och bligade på hvarandra, som
anständigheten bjuder, ett par kilometer, och Nils och jag talade
riksspråk så godt vi gat. Men när den piggaste gubben inte
kunde hålla sig längre, utan frågade hvad vi var för slag,
fick han svar på landsmål, som smälte isen lik en sol. Då
kröp det fram historier så småningom och föll anspelningar
på gamla saker, som ännu gömdes i gårdarna här och hvar.
Särskildt var det en klocka med »jaul u perpendikel,
alltihop af trä» med årtalet 1752 inbrändt i bakväggen, och som
gubben inte ville göra sig af med ens för 150 riks.
Den gubberis far hade också känt Nordal, kornetten i
Vestkinde, som varit med vid Fredrikshall, som lyfte på
hatt, när han talade om »bror Carl» och dog, enligt hvad
han själf påstod, vid en ålder af minst 111 år. Han hade
lefvat af att bota kittlar, sälja väfskedar och rotkorgar samt
berätta historier om sina fälttåg. En gång under sju-åriga
kriget hade han, utkommenderad med aderton man, tagit
aderton tusen österrikare till fånga, trängt in i själfva staden
Wien, gått upp på slottet och slagit sina guldsporrar i
bordet midtför näsan på kejsarinnan Maria Teresia, så hon
blifvit mäkta rädd och ropat:
— Nå, nå, käre farbror, var inte så sträng, skona min
stad, är han snäll!
Då först hade Nordal gett pardon .. .
En efter annan klefvo bönderna af vid stugor och bivägar.
Sista kvartmilen före handelsboden i Kräklingbo hade vi
perpendikelgubben helt för oss själfva. Då flödade det folklore
och gamla personalier ur gubben, som regnet från skyarna.
Men gubben var skalig, så det mesta han drog var lögn, efter
hvad Nils lät förstå, sedan vi ändtligen kommit på marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
