Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som min lapplandsresa lät mig se. Ty den var just
panoramats, den kolossala omfattningens, där detaljen är intet och
helheten allt. Här nere i Svealand följer ju ögat linjerna på
närhåll och har sin glädje af små ting: en kulles skärning
mot åkern bakom, ekdungens fasta löfmassor i hvalf vid hvalf,
skiftningen mellan björk och asp, hagens härliga och
fängslande mångfald, de olika typerna af gran — kort sagdt,
rikedomen af slag och arter och toner och skiftningar. Uppe
bland bergen erbjöd det nära ingenting,* det fjärran däremot
var allt. Björkarna. voro i allmänhet till sitt utseende som
gamla vanvårdade, smått nödvuxna, knotiga aplar och
gräsmattan hade ingen ljufhet. Ingenting erinrade om sydligare
landskaps hage med dess blomsterglädje, ty de vackra blom
som finnas här ge sysselsättning åt botanisten och vandraren
men knappast åt naturbetraktaren. Allt är beräknadt på de
stora afstånden, på ödslighetens poesi. Nå, alla ha vi ju en
smula slitna nerver, alla ha vi något af stadsbons och
kulturmänniskans hvilotarf och rolängtan. Tillfredsställelse häraf
är just hvad detta landskap ger. En utsikt från Luossavaras
trubbiga topp skänker hvila. Undersöker man njutningen af
denna eller en likartad syn, tror jag att man kommer fram
till nervsynpunkten som den afgörande.
Nästan utan att tänka efter erinrar man sig, hur förfärligt
ny i mänsklighetens historia den är denna nutidsdyrkan af
fjällens skönhet. Den nordiska fomdikten känns egentligen
inte vid någon annan landskaplig skönhet än de
blomster-smyckade slätternas och den grönskande dalens. Grottesångens
grå fjäll ha inte fatt något epiteton omans, och lika litet finner
man af öfriga uttryck någon beundran eller kärlek. Antiken
uppskattade heller inte fjällen; »tvärtom betecknas fjäll och
alper genomgående med sådana epitet som horridus
(förskräcklig)», säger Högbom i sin uppsats »Om vår
uppfattning af det natursköna» i denna årsskrift för 1904. Den förste
upptäckaren af fjällnaturens skönhet är väl schweizaren
Albrekt von Haller, hvars dikt Die Alpen (1729) är en grann,
förrousseauisk hyllning af den. Men det är först med den
nervsjuke svärmaren och grubblaren Rousseau, som en dyrkan
Svenska Turistföreningens Årsskrift, lif 08. l8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
