Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Johola af Erik Stårck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
käre, det är Konradsfors, som bullrar oss till mötes. Ett
pittoreskt vattenfall med en pittoresk kvarn är det enda, som
antyder att här varit »ett gångande verk». Jag mins en
gammal historia om hur en norsk studentkvartett på en
sommarvandring på femtitalet förirrat sig hitöfver. Då de
passerade gränsen, togo de sig ett bad i Rögden och när de
kommo till Konradsfors bruk, kunde de tala om att de kommit
»sv0mmendes in i Sveriget». Ja, det var då, det är längesen.
Småbrukens saga i Värmland är all, och vi »sena tiders barn»
få bara med längtan lyssna till de gamles hänförda
skildringar, drömma oss bort till den tid vi ej fingo vara med om,
höra hammarens dunk i vinternatten och se ljusen från
härdarna och gnistorna från skorstenarna.
Men vackert ligger stället, med skogklädda, formsköna
höjder rundtomkring.
Det är långt mellan människoboningarna vid vägen. Byarna
ligga nere vid åbröstet, men högt uppe i bergssidorna se vi
ljusa vallrutor här och där och små grå säterstugor. På sina
ställen skönja vi några försvinnande små hvita prickar mot
allt det gröna och mörka där uppe. Tittar du noga efter, får
du se att de röra sig — det är fänad på sommarbete.
Nu hade vi fått en vana att aldrig passera en handelsbod
utan att gå in där; det kunde ju hända att där fanns
chokladkakor, och chokladkakor var för ett par i sällskapet
lifvets mening — och fanns inte det, så brukade de
åtminstone ha lagradt svagdricka. Kommo vi så till en sådan,
benämnd Fridhem. Tre, fyra karlar sutto där före oss och
svalkade sig i den tryckande värmen. De sågo hyggliga och
trefliga ut och skrattade smittande muntert åt
handelsmannens anspråkslöst kvicka förmodan, att locket på
karamellburken måtte ha frusit fast, då det gjorde motstånd vid
öppnandet. Oss utforskade han nyfiket angående hvarifrån vi
kommo och hvart vi ämnade oss.
»Johola! Ja, komn er ni dit så kommer ni då inte därifrån
på fjorton dar, så roligt får ni där.»
Jo, det lät höra sig. Vi skeno upp öfver lag. Men Kaja
såg fundersam ut. Hon skulle vara hemma på bestämd tid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
