Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några exempel på omedveten lapsk humor af Anders Jämte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skall påvisas, blir en blandning af båda. Först och främst
ha de i likhet med svensktalande judar och tyskar en viss
benägenhet att utbyta konsonanterna b och d mot de
skarpare ljudande p och t, såsom i orden bonde och bröd som
de uttala ponn, pröd, och du, det, dräng, som de uttala
tu, tet, träng. Afvenså utbyta de vanligen g mot k och
uttala exempelvis orden Gud och gran för Kud och kran.
Som det kunde vara att vänta, göra de sig ständigt
skyldiga till missgrepp på genusbeteckningen i svenskan, och
vissa sådana som t. ex. en pund, ett mil ha så att säga
blifvit fixa. Dessutom vanligen hon om en töm, han om
socker, det om mjölk.
Annars ha lapparna särdeles lätt för att lära sig språk och
stor efterhärmningsförmåga. Detta gäller förstås det yngre
släktet bland lapparna. För det äldre är det och har varit svårt
nog att riktigt förstå svenskan. Svårast kanske att uppfatta och
rätt använda gängse ordspråk och ordlekar. Ex.: »Du sir
krana, men int storpjälken.» Han, som sade detta, trodde
naturligtvis att grandet i liknelsen var detsamma som granen
eller krana.
»Du ska int tränge dej mella björk och trä», sade en
lappflicka, då en bonde kom och satte sig mellan henne och
hennes fästman. Men äfven annars och när det gäller en mera
direkt framställning, kan det stundom bli rätt kuriöst och ibland
rentaf motsatsen af hvad det var meningen att säga. En
sen vår kom en lapp ned från fjällen och skulle till staden.
Storsjön var nyss tillfrusen, men isen var svag, och när lappen
nu skulle fråga, huruvida det var möjligt att utan fara
komma öfver, uttryckte han sig sålunda: »Hurvet om Storsjön går
bära?»
Då jag en gång skulle åka hem från Bydalen, var det en
lapp, som äfven ämnade sig åt samma håll och som därför
passade på och lejde skjuts med mig, hvilket jag desto
hellre och med nöje biföll, som jag annars var ensam och
tyckte om att ha någon att samspråka med under den 6 mil
långa lärden. Utom sig själf hade han äfven en stor säck
och en hundvalp. Anlända till byn, där jag hade mitt hem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
