Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ömse sidor landamäret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HISTORIA FRÄN HALLAND.
I OI
den. Det gick så, att då sommaren var slut, hade
stormen hela stora fält att leka med. Uppe i byn Bredane
sutto bönderna och sågo hur den lyfte upp sandmassorna,
vräkte dem mot skyn, valsade rundt med dem och kastade
ner dem i drifvor och småkullar, som den nästa dag
flyttade och omformade.
Ar efter år sandade vinden ner allt fler fält, och
bönderna fingo allt mindre jord att odla. De förde nog kamp
mot sanden, reste stängsel och gräfde diken, men
ingenting tycktes hjälpa. Om de plöjde och harf våde, var det,
som om de hjälpte vinden att rifva upp sanden, och om
de läto jorden ligga i fred, blef den snart så öfversandad,
att inte ett grönt strå kunde sticka upp.
Det var inte nog med att flygsanden förstörde åkrarna:
det var ingen ände på den otrefnad den medförde. Den
låg i drifvor på dörrtröskeln, då man om rnornarna
öppnade stugdörren, den piskade en i ansiktet, då man gick
ute, den rusade ner genom skorstenen och blandade sig i
maten, och på vägar och stigar lade den sig i så djupa
lager, att allt gående och åkande blef oändligt mödosamt.
Snart kunde byinvånarna inte härda ut längre. Om några
år ref ett par af dem ner sina hus och satte upp dem
längre inåt landet. Hvarje vår flyttade någon, och till sist
fanns det bara en enda gård kvar af hela byn.
Nu väntade man ju, att inte heller den gården skulle bli
länge stående midt ibland flygsandsfälten. Men det blef
den likafullt. Bonden, som ägde den, var af sådant slags
folk, som inte vill låta sig drifvas bort. Det var inte
därför, att han var så kär i trakten, att han inte kunde trifvas
någon annanstans, som han inte ville byta om boplats. Men
han kunde inte tåla att bli tvingad att flytta mot sin vilja.
Han ville hellre stanna där han var och kämpa med sanden.
Sedan föll det sig så, att hans son och alla de, som
efter honom kommo till gården, voro af samma sinnelag. De
ville inte höra talas om att sanden skulle tvinga dem att
flytta gården, så länge som de kunde lyftaden spade för att
mota bort den. Och det var ingen lätt kamp, som de hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
