Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ömse sidor landamäret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io8
SELMA LAGERLÖF.
svarade Jan. »Gården är ändå hans, och det skulle bara
bli söndring mellan er och honom, om jag blefve kvar.»
Det uppstod en rätt lång tystnad, sedan Jan hade sagt
detta. Sigurd förstod, att modern nu väntade af honom,
att han skulle be Jan stanna, och han var själf så rörd öfver
hans ord, att han var mycket benägen för att göra detta.
Men så kom han ihåg faderns ord om tattare, och det
uppstod sådan strid och oro inom honom, att han ingenting
förmådde säga. Han skulle vilja veta om det inte kunde
finnas en ärlig och duglig karl också bland tattarna, och
om inte Jan var en helt annan man än alla de andra.
Jan höll sig alldeles stilla. Han hade upphört att slå
med mössan och satt och stirrade framför sig med dystra
blickar, som om han såge ut öfver ändlösa vidder af olycka.
Så blef det modern, som bröt tystnaden. »Jag vet hvad
det skulle ha blifvit för en man af dig, om du hade fått
stanna här hos oss,» sade hon. »Och jag vill inte, att du
skall ner i eländet igen. Därför vill jag följa dig, om du
går.» — »Det får ni aldrig!» ropade drängen raskt. »Skulle
ni dra omkring som skoj arkäring, ni, som har varit
bondhustru!» — »Det får jag finna mig i, om du inte tycker,
att du kan stanna här.» — »Nej, detta går jag aldrig in
på!» utbrast drängen. »Tack för att ni vill det! Men inte
skall jag dra er med mig i olyckan.»
Sigurd teg alltjämt. Men nu var det inte utan, att han
började blygas öfver sig själf. De andra två voro färdiga
till allt, hvad som vackert och ädelt var, medan han stod
och var hård ooh misstrogen!
Ändtligen steg tattaren upp, gick fram till Sigurd och
bjöd honom handen. »Farväl, Sigurd!» sade han. »Du
skall inte tro, att jag är ond på dig. Du har nog hört så
mycket dåligt om oss tattare, att jag förstår, att du inte
kan tro godt om någon af oss.»
Sigurd räckte honom inte handen, inte heller sade han
något. Han var nu så öfverväldigad af de andras ädelmod
och så skamsen öfver sin hårdhet, att han kände, att han
i nästa ögonblick skulle brista i gråt. Men det ville han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
