Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ömse sidor landamäret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HISTORIA FRÅN HALLAND.
109
inte att någon skulle se, utan han sprang på dörren. Redan
ute i förstugan kom gråten öfver honom, så att han stortjöt.
Nästa dag var Sigurd mycket stilla och tyst. Han satt
på ekbrädan framför förstudörren utan att ta sig något
före. Jan gick och sysslade på gården, och gossen följde
honom med ögonen, men gick inte fram till honom. Jan
ropade honom till sig och talade vänligt och gladt till
honom, som han brukade. Sigurd blef glad, och sedan följde
han med honom hela dagen. Modern var också god mot
Sigurd, men han tycktes inte sätta så mycket pris härpå.
Han tycktes vara en af dem, som inte kunna älska mer
än en i sänder, och all kärlek, som han förut hade hyst
för modern, hade han öfverflyttat på Jan.
Det var gifvet, att Sigurd inte mer satte sig emot
giftermålet, utan lysning blef uttagen och bröllop hållet, som
bestämdt var. Det blef ett stillsamt bröllop. Endast de
närboende voro inbjudna och ingen enda äfjans släkt. Jan
själf var mycket allvarlig, var inte tillsammans med
ungdomen, utan satt och talade förstånd med de äldre karlarna.
Folk började tro godt om honom, och på vägen från
bröllopsgården sade några, att det kanske ändå vore möjligt,
att en tattare kunde bli en ordentlig och skötsam man.
När Jan hade varit gift ett par veckor, började han och
Sigurd en dag att gräfva en ny brunn. Då de arbetade
sig ner i marken, träffade de på flera olika jordlager. Öfverst
låg en tunn skorpa af matjord, därunder låg ett lager
sjösand och under detta groft grus och lera. Ibland stötte de
på gamla knifblad och nycklar, som hade blifvit
nerbäddade i jorden för många år sedan. Alltsom arbetet
fortgick, blefvo de allt gladare åt det. De gräfde häftigt för
att få se hvad de härnäst skulle finna och skämtade med
hvarandra om att de nog torde kunna råka på både guld
och silfver. När de hade kommit ett par alnar djupt, stötte
de ånyo på sjösanden, och under denna funno de en ny
sorts lera. Så fort Jan såg den, gaf han till ett utrop, böjde
sig ner och tog upp litet, som han klämde mellan fingrarna.
Till sist smakade han också på den. »Var det inte det jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
