Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommarvandring i min hembygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 HELGE KJELLIN.
skogarna stämma till tystnad. Men också till drömmar. Hela
det värmländska folket kan spela fiol. Eller dikta en visa.
Det ligger i blodet.
På morgonen gingo vi vidare. Päkkilavistelsen —
kvälls-vard och husrum och frukost och matsäck — kostade oss
blott 50 öre per man. Men tyst — och tala ej om det! Då
kommer »turisten».
Återigen dessa myrar och ödemarksvidder, vägen dock
vackrare nu och inte så tröttande skoirak. Men boningar få
eller inga. Raskt förbi Krokvattnet, Våtsjön och bäcken till
Långtjärn. I bäcken badade vi, och Kille höll tvätt på
handduk och strumpor. »Torken» hängdes på ryggen. Vid
Bjurberget spändes vårt tält i en granskog, men kvällen blef kall,
och vi vågade ej ligga stilla på natten. Tältet bröts så igen,
och vi fortsatte vidare. Myrmarksklimatet är farligt och
växlande — gassande hett om dagen, men fuktigt och råkallt
om natten, stundom nere till frost, fast midt i
högsommartiden. Natten blef otäck. Kylan var skarp och vi kände oss
trötta och sömniga.
Kartan var stollig som vanligt — nyvägen gingo vi på.
Kl. 3 gjordes eld i ett stenrös och kokades te, kl. 4 voro
vi lyckligt på kartan igen, och en halftimme senare nådde vi
— Lortbäcken. Namnet är kanske ej riktigt bekant för min
läsare — bäcken hette emellertid så. I hungrig förtviflan
plockades pannan fram och de sparade ärtpaketen, på hvilka
vi läste med vördnad det franska: pois. Men fy för den sure
så’n smörja det blef, tjock och gemen, och inte hade vi tid
att koka den riktigt. Det skrek ju af hunger i magarna.
Men denna gräsliga, ruskiga morgon med »Pojsen vid
Lortbäcken» blef oss ett minne för lifvet.
Kl. V2 6 var Bograngen nådd — man sof där i husen.
Vi vänta väl, tänkte vi, satte oss ner i gruset och dammet i
korsvägen, lutade ryggarna slött mot ett hus, som vi trodde
var gästgifvargården — vår blygsamhet hindrade oss från att
väcka dess ägare. Solen brände så skönt — vi somnade
alla tre och hade det ljufligt. Vi vaknade vid, att en kvinna
kom ut, jag rusade yrvaken upp och stammade något om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
