Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En kusthistoria från Ångermanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
LUDVIG NORDSTRÖM.
Det var en solklar och kall dag, himlen glänste till ibland
öfver hafvet, som om solstrålarna brutit sig i snöstjärnor,
och luften var alldeles stilla. Nere vid stranden låg is, och
hela landskapet var hvitt, hvarigenom fjärden föreföll dubbelt
svart och kall. Ingenting rörde sig i denna öde trakt; den
dagen, inga fåglar flögo, inga djur betade på de uppstickande
tufvorna; det enda som rörde sig var denne gamle Fredrik
Åström, och just därför att han ensam representerade
rörelsen, tycktes han så hemlighetsfull och besynnerlig, och
Ringkallen skänkte honom allt sitt hundratusenåriga majestät.
Själf fick berget ett omtänksamt och faderligt drag, det
syntes följa hvarje Åströms minsta rörelse, och när han stötte
sin båt från stranden och rodde ut på fjärden, bokstafligen
sjönk Ringkallen samman, som en gammal man sjunker ner
i sin fadermördare under högmässan.
Åström rodde långsamt längs stranden, vattnet var blankt
som is och i sina vägningar stundom gräsgrönt, stundom
kornblått, stundom mässingsgult. Men det visade tydligt
vinterns välde. Det låg tungt och dödt, och stränderna hade
fallit in och magrat, ty sommarns pussighet var ju borta.
Åström tillbragte sina dagar med att på detta sätt fara
och kaj ka kring stränderna, det hade han gjort år efter år,
sen han var ung. Han tog i land, då och då, på en ö,
drog upp båten, halade högra handen långsamt ur bälgvanten,
snöt sig i fingrarna, strök sig betänksamt om näsan, satte
fundersamt på sig bälgvanten, hostade och kraxade ett par
tag, det lät: hrm (om det tecknet kan förstås !), och så
släpade han fötterna uppåt ön och försvann mellan klipporna.
(Han kallades i trakten för Sengångaren.) Nu lade han märke
till harspår, stötte upp fågel, stannade framför de emblem,
som ångbåtspojkar målat med oljefärg på stenarna, medan
de legat förankrade för storm med sina timmergrimmor under
sommarn. Det var initialer, hjärtan med en låga skjutande
upp som ur en fabriksskorsten och andra sinnebilder för det,
som fyllt deras hjärta och tanke. Hrm! kraxade Fredrik
Åström, drog långsamt af sig bälgvanten, snöt sig i fingrarna,
strök sig betänksamt om näsan, satte fundersamt på sig bälg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
