Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Också den fjärde ströftågs-dikten — »Kung Liljekonvalje
af dungen» -— har sitt första ursprung i en visa, som fadern
brukade sjunga och till hvilken han själf satt både ord
och melodi.1 Skådeplatsen för denna fedikts sorgescen
var elt öppet ställe i skogen åt Backahållet: där låg,
alldeles ensam i ett öfverflöd af konvaljer och andra
blommor, en stor sten, som af barnen kallades
»Liljekonvaljestenen», och från den såg man fritt och vidt ut öfver sjön
och de kringliggande bygderna.
Så innerligt förbunden är Frödings diktning med hans
barndomsbygd. I denna har den sina rötter, ur dess jord
har den skjutit upp, och den verkar så starkt och
gripande helt visst till inle ringa del därför att den så direkt
upptagit den yttre verklighetens drag och lif. Och till
gengäld har hembygden blifvit förevigad genom den. Sjöns
eviga vaggsång är inte allt som finns kvar af »det gamla
i Alsterns dal». Det lefver nu ett starkare lif än det någonsin
lefvat i verkligheten och skall så lefva genom tiderna i
Gustaf Frödings sång.
1 Det kan i sammanhang härmed förtjäna nämnas att »Vallarelåten»
haft sin prototyp i en sådan låt, »Kolilja», som vallhjonen brukade
sjunga och som fadern upptecknat — sannolikt är det minnet af dess
melodi som gifvit dikten en så starkt sångbar ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
