Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rödaste rödt eller hvitaste hvitt, vallar hon sina kor på
de solglimmande träsken. — Ko, ko — ko, ko lockar hon
så lent som om silfverklockor klingade i luften.
För femtio år sen bodde en mäktig vitra i
Falkträsk-berget, nära Skellefteå stad. Stor var hennes rödrosiga
koflock — men större ville hon ha den. Hvarenda bonde
i trakten miste en eller flere kor. Störst i flocken var
tjuren Surballa, och alltid kom han sist. När solen dalade
ljöd vidt kring nejden vitrans:
Surballa, Surballa,
nu har jag Er hemma alla!
Men för att befria trakten från kostölder och allt annat
oknytt, åtog sig en visman att förmå vilran afflytta till
berget Drakamal invid sjön Bodan. Det lyckades honom.
Men när viterföljet fick se den nya boningsplatsen blefvo
de misslynta. Några män, som voro ute på sjön och
fiskade, hörde dem under fasligt oväsen kvida och jämra
sig: Här ä för mycke småsten, vi ha inga hällar till hus,
inga storstenar till dörr uhuj, uhu!
Ingen sågo de.
Vismannen, som åtföljt dem, svarade då: Plocken I bort
stenarne små, nog skolen I hällar till hus och dörrar få!
Och i samma nu började det hagla småsten rundt
omkring båten, däri männen sutto. Den ene blef galen af
förskräckelse.
Vitran drages stundom af sugande längtan till
mannafamn. Hon bjuder då sina i bergen dolda skatter till
gengäld. Och ve den, som stöter henne tillbaka!
I utkanten af Kusmarks by bodde en underlig en för
sig själf i en sluga. Tjufskytt var han — vild och
våg-sam — olik andra på alla sätt. Nu är det så att hvarken
vitran eller annat »oknytt» ha lof till att visa sig för dem
som äro »räddlifvade». Till honom kom ofta en jungfru,
bärande ett silfverfat såsom lön, ifall hon finge dela läger
med honom. Men han afvisade henne stadigt.
När samma karl sedan en gång skulle på en skogsstig
färdas till en annan socken, får han plötsligt se en bred,
nyanlagd väg framför sig och därpå en stor lastvagn,
smäckande full af silfvertackor. Nyfiken närmar han sig,
men står då blott framför en tjärn midt i vilda skogen.
Ett helt dygn gick, innan han hittade rätta vägen.
Vitran hade tagit hämnd. — — —
Eljest är hon mycket rädd om sina skatter. Mångfaldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
