Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längre norrut — samma långt från gårdarna belägna
myrslogar, som vanligen ligga i lapparnas gamla flyttningsvägar,
som nybyggarna utan någon rätt tillägnat sig och ej kunna
förmås att öfverge. Så t. ex. Löfåsslåttern vid Foskån som
jag passerat. Den ligger midt i renvägen och ger föga
utbyte. Jon Jonsson har erbjudit sig att betala en viss summa
om året, om de ville afstå
från den och för dessa
pengar i stället odla upp
marken kring gården,
särskildt den stora
myren, som lätt skulle kunna
förvandlas till en
präktig åker. Men
erbjudandet har afvisats. Han
tycks vara mer hemma
i och mer intresserad för
jordbruk än bönderna
själfva!
Dessa lappar tyckas
f. ö. i det hela ha det
lugnt och bra. Här
finnas inga rensjukdomar
och nästan inga rofdjur,
både varg och järf äro enligt hans utsago helt utrotade.
Under samtalet gör sig 15-åringen Jonas i ordning att
gå till fjälls och vakta renarna — gå på vallskog eller
renskog, som de kalla det, fast renarna nu vistas på kalfjället.
Han klär sig i toppmössan, binder konten på ryggen och
ger sig af på kvällen tillsammans med en äldre man. Kort
därpå kommer Per Rikard hem — äldst i skaran, en
småväxt 16-åring — trött och hungrig och glad att vara hemma,
har varit i fjället från morgon till kväll utan mat. —
Jag får en renhud, filt och kudde och njuter af natten
i kåtan, fast myggen håller sömnen borta. Den blir än
svårare nästa dag, värre än jag någonsin känt den i
Lappland. Det är kväfvande varmt och stilla, en lätt slöja öfver
himlen, rökig, tjock luft. När jag kommer på benen, är
Jon Jonsson borta, har vandrat upp till renarna, de ska
motas till gärdet för att mjölkas. Jag går och vankar,
sällskapar med Jon Oskar, minste pysen, som skär
ange-likastjälkar och ger mig den läckraste han hittar (den heter
fatno också här). F. ö. tillbringar han sin dag med att
kasta sten — »men titta nu — men si på nu!» ropar han
LÅNGFORSEN I STORAN. Förf. fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
