Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag skall söka beskrifva den till tjänst för »fornminnesvänner», fast jag just inte är någon expert på toaletter. Kjolen var tätrandig af öfvervägande grön och brun färgton, intet förkläde fanns utan i stället en väska, broderad med blommor och blad i groft garn, så ett grönt lifstycke med röda sidenkanter och som snörspännen stiliserade tallkottar af silfver. Äfven broschen hade tallkottmotiv. Den vida hvita tröjan hade bara en smal hålsöm. Någon mössa såg jag ej. Dem hade de nedlagda, »ty de voro så fina». När de gingo af tåget, såg jag dock en på afstånd. Den såg förtjusande ut, tycktes mig likna någon gammal hälsingemössa. Hela dräkten hade ett allvarligt och nyktert tycke, särskildt om man jämför den med de färgglada daladräkterna. Det är alldeles märkvärdigt, hur bra och präktig en allmogekvinna ser ut i nationaldräkt emot i vanlig dräkt. Det var blott fyra nationalklädda af tolf, och de voro synnerligen olika typer, korta och långa,
tjocka och tunna, men alla buro upp dräkten förträffligt, då det däremot enligt min uppfattning är ytterst sällsynt, att en bondkvinna ser smakfull och fin ut i modern dräkt.
Den passar inte till deras vanligen breda och kraftigt utvecklade figurer. Den »moderna» dräkten fordrar ju en »modern» figur, olika för olika säsonger, och den ha inte våra bondkvinnor — gudskelof.
Vi talade om resan med en präktig bondhustru från Luleåtrakten, som hade lämnat sina sju barn för att fara ut och studera landtbruk. Hon var särdeles belåten, och de hade haft mycket trefligt. Hon visade mig sin resplan. De hade varit ända ner i Västergötland. Äfven i Stockholm hade de varit samt i Dalarna. Jag frågade henne, om hon hade lärt mycket, men det svarade hon just ingenting på. Hon berättade på sin sjungande, korrekta, litet skolmästaraktiga svenska, huru vänliga alla hade varit emot dem. Men Stockholm hade på denna landsens dotter gjort ett skräckinjagande intryck. »Det var ju som ett helvete där, det bullrade och dånade öfverallt, och man kunde inte hvarken tala eller gå i lugn där.» Och det beklagligaste för de stackars »sörlänningarna» var att det var så kusligt mörkt där nere på sommaraftnarna. »Solen gick ju ner midtpå eftermiddagen, och det blef som höst hvarenda kväll.» Men till slut sade hon med känsla och öfvertygelse: »Efter denna resan sätter jag mer värde än förr på mitt kära hem. Borta är bra men hemma är bäst.
Ingenstädes inom hela fosterlandet finns det ett så härligt ställe som Norrbotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
