Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon böjde sig ner och såg efter, men grytan tycktes ha
det riktigt bra på spisen. Ja, någon spis var det nu inte,
utan bara en stor häll, som hvilade på några mindre
stenar, men hon brukade i alla fall kalla den så.
Det är ett långsamt arbete att klämma ihop en ost. Och
som flickan just inte hade något annat att tänka på, kom hon
återigen att stå och lyssna på grytan. Alltjämt lät det, som
om den hade det svårt. Den stod riktigt och jämrade sig.
»Kära då, en sådan låt har det inte varit i dig på hela
sommaren,» sade flickan och skrattade. »Det är visst inte till lags åt
dig att vara lämnad kvar i skogen, sedan det mesta af det andra
fäbodstället, både folk och redskap,har flyttat ner till bygden.»
Grytan lät inte alls tala med sig. Den gick på och
sorlade ettrigt och argt, och med ens kom fäbodjäntan på den
tanken, att den var lik gammalmora hemma vid gården,
som jämt gick och varnade och rättade och förargade sig
öfver att ingen frågade efter hvad hon sade.
Hon brast i skratt på nytt.
»Du får väl ändå ge mig rätt i, att det inte var annat
att göra, när bjällerkoa inte hade burit och en kunde vänta
henne i hvar stund», sade hon. »Men nu är det ju
öfver-ståndet, och bara kalfven blir så pass, att den kan stå på
sina ben, så ska. vi ge oss af.»
Men grytan kom inte i bättre humör för den skull. Den
höll på och gnällde om de långa, mörka kvällarna, om det
evinnerliga regnandet, om höstblöta stigar och om kor,
som villade bort sig i dimman eller sjönko i kärren.
»Jag tycker inte, att ni borde vara så missbelåten,» sade
jäntan till sist och var nu så inne i detta, att det var den
gamla matmodern, som hon talade till, att hon inte längre
duade grytan. »Ni vet nog, att jag inte var så värst glad
åt att stanna ensam i skogen, och ni vet också för hvems
skull det är, som jag försöker visa er, att ni kan lita mer
på mig än på det andra tjänstefolket.»
Men från grytan kom bara dån och oväsen.
»Nu har hon gått igenom allt det andra,» sade
fäbodjäntan, »nu talar hon om trollena. Det kan jag höra på låten.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
