Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 JANRIK BROMÉ.
allt krångla renarna och öfverallt hör man ett skrik och
ett tjut, som är ohyggligt. Hundarna springa upp i
renhjorden och hålla på att skingra den. Här och där stjälpa
pulkorna. Några hundvalpar, som en af flickorna
vårdslöst bär i en säck på ryggen, ställa till en förskräcklig olat.
och Lars Blindis 1-åriga flickunge gråter förtvifladt, där
hon ligger i sin »kätkem» (vagga) i en af pulkorna och
skakas våldsamt. Modern har 5 renar att leda och ser
rådvill och bekymrad ut. Så mycket mera lugn och
tacksam blir hon därför, när jag erbjuder mig att bära vaggan
och barnet.
Med denna lustiga börda på ryggen vandrar jag ensam
upp efter en fjällsluttning, medan det 70 renskjutsar långa
flyttningståget slingrar sig fram under buller och brak nere
i den steniga dalen. Flickan, som en stund varit tyst,
börjar emellertid på nytt att skrika. Och så energiskt och
intensivt sedan! Sannerligen, aldrig har jag väl befunnit mig i en
mera hjälplös situation. Jag sätter mig slutligen på marken
och rullar vaggan öfver knäna, men flickungen tjuter
fortfarande. Jag sjunger de näpnaste små visor för henne, men
ej heller det hjälper. Så tar jag mig till att hvissla i min
förtviflan, och se, då tiger hon plötsligt och ljusnar upp.
Det är någonting nytt. Lapparna hvissla nämligen aldrig,
eller åtminstone ytterst sällan.
Emellertid dröjer det inte många minuter, förrän den
lilla varelsen börjar gråta igen, trots det att jag drillar som
lärkan i skyn en vårdag och är så innerligen vänlig mot
henne. Till slut blir jag verkligen otålig, slänger vaggan
med barnet på ryggen och fortsätter den äfventyrliga
färden. Ännu en god stund hör jag hennes gråt, men så
somnar hon slutligen till min glädje i sitt fodral.
En underligare flyttningsfärd än denna
ringvasölappar-nas har väl aldrig någon skådat, rik som den är på både
oroväckande och komiska situationer.
Gamla änkan Anna Blindi, som är vanför, har fått sig
en ren med pulka, men får för öfrigt taga sig fram bäst
hon kan. Ingen bekymrar sig om stackarn, där hon åker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
