Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 PER STOLPE
Stråken, som härifrån sträcker sig upp emot den mycket
tidigt befolkade Falbygden i Västergötland.
Ännu har ju dock icke den största sjö, som hör till Småland,
blivit omnämnd —Vättern. Den borde väl, om någon, vara en
viktig inflyttningsväg till Småland. Säkerligen skulle den
också ha varit det, om den bara legat vid Smålands södra i stället
för norra gräns och alltså kunnat leda in en folkström från
det tidigt och talrikt befolkade Skåne. De merendels
tvärbranta stränderna och det oroliga, lättrörda vattnet ha nog
också länge verkat avskräckande på de stenåldersstammar,
som möjligen funderat på att från Väster- eller
Östergötlands stränder flytta ned mot söder. I varje fall äro
stenåldersfynden från södra Vätterns omgivningar ganska
tunnsådda; icke ens den fruktbara Visingsö tyckes ha lockat
många till sig. Det är egentligen först under järnåldern,
som ön började bliva en centralpunkt för bebyggelsen; den
är översållad med gravfält och enstaka högar från denna
tid. Ännu större betydelse synes dock Visingsö ha ägt
under den äldre medeltiden, då flera av Sveriges konungar,
bland dem den folkkäre Magnus Ladulås, bodde här. Platsen
var nog icke illa vald; ännu funnos icke landsvägar, utan
samfärdseln skedde lättast till sjöss, och de bägge viktigaste
götalandskapen, Väster- och Östergötland, gränsade
omedelbart intill Vättern. Det borde ju också vara lätt att
försvara ett slott på en ö mot inträngande fiender, och i
bi-hanget till en isländsk handskrift från 1100-talet omnämnes
också att »på Visingsö är ett väldigt slott, där konungen
förvarar sina dyrbarheter, och dess styrka är det, som han
litar mest på i hela riket». Detta slott, Näs (fig. föreg.
sida), låg på öns södra udde; ännu finnas där kvar
lämningar av den gamla borgen, och år 1907 började man
utgräva dem och söka skydda dem från att dragas ned
i djupet av Vätterns rovgiriga vågor.
Under denna vandring genom Smålands fornminnesrikaste
trakter ha vi på sätt och vis rört oss som katten kring het
gröt: vi ha noga undvikit väldiga områden och blott på
vissa punkter givit oss in landet. Men så gjorde tydligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
