Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade tjära hällts över all världen, och genom mörkret
rullar åskdundret och i martallarna visslar stormen.
Så kommer då regnet, häftigt, i stora, kvicksilvertunga
droppar. Hoby reser sig och går utför hällarna. »Vi går
in och lägger oss», hör jag hans muntra röst. Han
försvinner i detsamma fyrfota i mörkret under de yviga,
meterhöga margranarna, och jag kryper efter. Här ligga vi
mjukt på ljungen och ännu hittar ej regnet igenom.
Dessutom linda vi rockarna om knäna, ty det är varje
skogsmans fasa att bli genomvåt om knäna.
Vi dra oss längre in, granarna äro högre där och vi få
högre i taket. Hoby vill ha eld och skrapar ihop torra
kvistar under granarna. Det blir till kaffe — och jakten
på bränsle börjar. Från den ena vattendrypande dungen
av dvärggranar efter den andra krypa vi på alla fyra,
krafsande med framfötterna, som vore vi grisar. Till sist ha vi
fått kaffeved och kaffepannan dyker fram ur näverkunten.
Regnet tycks sakta sig, och när vi ätit ta vi västarna
över huvudet och sova. Det är nu beckmörkt, ingenting
att »se» och vi äro uttröttade.
Vi vakna vid att regnet slutligen hittat vårt gömställe.
Det sticker som nålar av is på armar och hals och
överallt, och när vi röra på oss hälla granbuskarna ner sitt
uppsamlade vatten över oss. I en hast få vi rockarna och
kuntarna på oss.
»Till slogarna!» ropar Hoby morskt. Det finns ju
höslogar någon kilometer nedanför berget, och finns det
slogar, så finns det lador ... Vi springa i kapp utför
sluttningen, och de glatta gråstenshällarna spruta som små
bränningar i störtregnet. Barrskogen börjar — ännu inga
lador! Lövskogen — där är den — och en murken gärdsgård;
i halvdunklet skymta vi en stig, full av vatten.
Hoby följer den — äntligen! Han tar ett jättehopp över
tröskelklumparna — det knakar i det murkna, tomma
golvet. Nu ha vi tak över huvudet!
Men det finns inte mer en torr tråd på oss, och om vi
stanna här komma vi att hacka tänder snart nog, ty morgonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
