Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
K WE HT W RANG KL
III
ULLA TORG OCH
KYRKOGATAN PÅ 18 20 TALET.
Efter en teckning av G. V. Palm.
Början till uppsvinget under 1800-talet kan på sätt och
vis räknas från domkyrkans restaureringstid, ehuru
visserligen icke därför, att denna restaurering i sig själv var
mönstergill. Men den betecknade nya krafliga impulser
—:- för stadens yttre,
liksom i viss mån
för hela
landskapets byggnadsförhållanden —
genom Brunius och
sedan Zettervall.
Tiden var förbi
för en ny, ur
kulturförhållandena
omedelbart
framsprungen stilbildning, men i
gengäld fick man
ögonen öppna för det äkta och oförgängliga i längst förflutna
tiders stilkänsla, vilken tryckt sin prägel på de stora
monumenten. Det var då man sökte återställa dessa i den
gestalt, som man trodde varit den ursprungliga, och man
såg, med entusiasmens vanliga ensidighet, blott en enda
historisk stil som den »rätta». I fråga om domkyrkan var
det den romanska. Målsman för denna uppfattning var
professor C. G. Brunius — klassiker till profession, men en
motståndare till nyklassicitelen i konsten, för övrigt genom
självutbildning en kunnig arkitekt och framför allt av
synnerligen stor förtjänst som föregångsman på
medeltidsforskningens område. Från 1830 talet strävade han alt få
domkyrkan »återställd» i sin ursprungliga romanska stil, utan
alt inse, att detta i sina yttersta konsekvenser icke var
möjligt genomföra, och utan att erkänna, att senare
förändringar och tillsatser kunde både estetiskt och historiskt
äga sitt berättigande. H. Zettervall, som från 1860-talets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
