Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi passera en fjällbäck, som skurit sig ned och bildat en regelrätt kanjon i miniatyr med väggar av alunskiffer
insprängd med grafit. Här ser jag de sista resterna av en
sommarflora, som talar ett annat språk än den
lappländska myrmarkens, som vi nyss överskridit. Över rännilen
PARTI AV FJÄLLSJÖÄLVEN. N. Moosberg fot.
luta sig i hela snår manshöga, ännu blommande exemplar
av den vilda stormhatten. Toltan och fjällskråpet äro för
länge sedan utblommade, men de lätt igenkännliga bladen
breda ut sig i nästan tropisk yppighet. Nu stiger vägen uppåt
igen, och det märks, att frosten gått fram och bitit
orkidéerna till döds. Men min häpnad stiger, när jag häruppe
finner skrynkliga fragment av kranskonvalj en och andra
älskare av livets solsida.
Men vi trava vidare, och vägvisaren förtäljer om den
fyra mil långa sjöns rikedomar av öring och forell, harr,
sik och lake och den lilla naggande goda elritsan. Numera
är det ju inte så svårt att få omväxling i dieten, sedan
Inlandsbanan dragit denna endast för några år sedan så
otroligt isolerade bygd närmare civilisationen, men det märks
på allt, på fäbodarna, på redskapen, på
gästgivarkulina-rismen — nyfångad harr, halstrad i glöden är kejsarmat —
och icke minst på den stillsamma, drömmande befolkningen,
att man befinner sig i en bygd, som i århundraden vant sig
att lita till sig själv. Och det är just detta, som är den stora
tjusningen med min sista anabasis slutpunkt och vändpelare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
