Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORE MOSSE 165
Jag kom en dag i första sommartiden genom skogen ut
mot ängen. Dess mäktigaste stämma, spovens, slog emot mig
redan långt inunder träden. Och därute över öppna
marken — hur skall jag kunna skildra det liv, som mötte mig!
Av och an i luften sträcka spovarna. De ha just fått
äggen kläckta, och de slå i djärva bågar över mig, så snart
jag kommer ungarna för nära. Där seglar en förbi på spända
vingar i detsamma som en annan sänker över ängen, där
några vipor gå och bocka sig. Han stryker över gräset,
och jag ser, hur benen sträckas fram för att ta törn. Och
över allting tonar spovmusiken. Det är långa, drillande
löpningar och rader av skallande lurtoner, som tagas upp
och växla och slå samman. Men i ögonblick, när kören
tunnas ut, når till mitt öra högt ur skyn ett svagt,
melodiskt drillande: lerill erill erill erill, och jag kan se dess
upphov, en liten vadarfågel, klippa som en svala genom
rymden. Det är grönbenans höga bröllopsfärd.
Kärrsnäppans undertryckta tillrande står till att höra först när jag
är fåglarna så nära, där de löpa i sitt korta gräs, att bröstets
svarta fläck står skarp emot den ljusa krävan, när de stanna
till ibland och spana över starren.
Ständigt nya syner trollas fram ur livets rikedom. En
ormvråk skruvar sig upp över skogskanten. Då lyfter en
kråka och går till attack. Hennes ilska blir besvärlig, och
vraken drar sig undan. Till slut ger kråkan upp
förföljandet, men får i blinken spoven över sig och måste dra sig
undan själv, huvudstupa till på köpet. Från upphöjelse
till förnedring — det är livets gång också för en kråka.
Åter styr en kråka korrande till väders och får mig att
se upp. Där kretsar i zenit en fågel, som jag i åratal
längtat att få se. Det är gladan. Den kluvna stjärten vrides
efter svängningen och vinden ibland helt skarpt på sned
mot planet genom vingarna. Ännu i mans minne var denna
sköna fågelhamn en vanlig uppenbarelse, men de senaste
tidernas utrotningskrig emot allt vad rovfåglar heter har i
förening med odlingens framsteg så hårt gått ut över
gladan, att det nu skall vara blott i urmarksnejder, sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
