Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en överraskande effekt. Knappt hade visslingen ljudit, förrän
där svarade ett mångstämmigt eko. Bergets alla
pilgrimsfalkar hade med ens vaknat till liv och flaxade skriande
omkring i vida ringar. Och som jag inte kunde få ett
endaste ord med i laget, måste jag vandra ner igen.
Snart stodo vi där uppe alla tre, spejande mot
björkskogen, och hur det var, tyckte vi oss i djupet skönja
någonting kåtlikt. Man kan ju alltid göra ett försök, varpå
vi klättrade ned. Och vi vandra bland träden, solen reser
sig över fjällen, och plötsligt, när vi minst ana, stå vi
framför en liten vildmarkskåta av vita björkstammar och svarta
jordtorvor. Men då kom reaktionen; vi voro dödströtta,
hade ju gått 12 timmar i sträck, och nästan handlöst föllo
vi omkull och somnade.
Vi stannade en vecka, och hade maten räckt, hade vi
säkert stannat där än, ty något vildare och mera trolskt i
sin skönhet än Giri kan omöjligt tänkas. Vår lilla kåta
låg så vackert på sluttningen mot sjön; bakom var skogen
med vindböjda ungbjörkar, framför en hjortronmyr, som
lyste i guldgult och mörkrött. Och runt omkring reste
sig fjällen; vi hade kommit till ett sagoland.
Vi voro snart hemmastadda och hade letat ut åt oss både
en källare och en diskbalja i vattenpussarna under
mossiga klippblock och bäst av allt — en liten porlande källa,
där en hängbjörk böjde sig över, och manshöga snår av
Aconitum och Mulgedium tävlade i färgprakt. Ved fanns
gott om i skogen, och varje kväll bar det av på
vedexpedition. Men hur mycket kubbar och ris vi än forslade
hem, räckte det aldrig natten ut. Vakade gjorde vi så vid
elden i tur och ordning de långa, tysta nätterna. Man satt
och drömde i den eviga stillheten, endast en gnista
sprakade till då och då. Men när regnet kom, och dropparna
föllo fräsande genom rökfånget och veden var sur, var det
knogigt, och man fick blåsa och blåsa för att hålla elden
vid liv.
Aldrig blev tiden lång. Än simmade vi i kapp i Giri,
än plockade vi hjortron på mossen; så gjorde vi utflykter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
