Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en viss tendens att rasa ned i bråddjupet och packningarna
en inte så ringa benägenhet att ta överbalansen.
När vi så lyckligen krånglat oss ner, funno vi oss till vår
outsägliga överraskning stå inför ett hav av ändlösa
sumpmarker. En aning sade oss, att denna vandring kunde bli
ödesdiger, men som här inte gavs något val, gåvo vi oss
omedelbart ut på myrarna.
Det hade just regnat ett par dagar i sträck, och marken
lyste i svällande grönska, men sugande och fruktansvärd
tillika. Ofta fick man skynda för livet över de gungande
tuvorna; man kände med förtvivlan och fasa, hur marken
gav efter, och hur foten sjönk i den sugande gyttjan.
Kanske hade det heller aldrig gått som det gått, om vi inte
varit botanister och kunnat bedöma morasen. Vi följde
vegetationen.
Kvällen var långt framskriden, och natten bröt in, den
underbara, ljusa natten. Fjällen reste sig runt omkring i
branta silhuetter, vilda och otillgängliga; där var en
ödslighet och tystnad, som verkade gripande. Blott då och
då hördes fjällpiparens ensliga ton och ripornas kuttrande
läte, eljest inte ett ljud.
Och vi vandrade oavbrutet framåt; ändlösa voro myrarna,
målet skymtade alltjämt lika hopplöst i fjärran, och timme
förrann efter timme. Men när solen slutligen började rodna
i öster, nalkades vi en bergkam. Det var med en känsla
av jubel vi tänkte på, att snart ha vi fast mark. Och döm
därför om vår förtvivlan, när vi komma närmare och finna
den spärrad av öppet vatten. Sällan har väl en besvikelse
varit så bitter. Vi vandrade och sökte och hittade sent
omsider några täta ruggar av starr, där vi kunde gå över.
Men då voro vi också tämligen slut.
Flickorna stannade vid foten av berget, medan jag
vandrade upp för att rekognoscera. Där var vackert. I stupet
nedanför tät snårskog, och framför låg Giri, speglande klar
med trolska skiftningar, en pärla i vildmarken. Att urskilja
kåtan i skogen tycktes nästan omöjligt, men jag tog
emellertid upp signalpipan för att kalla dit de andra. Det blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
