Svenska Turistföreningens årsskrift / 1920. Ångermanland / 221 (1886-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vi klevo in i den låga lilla stugan, där en
stockvedsbrasa kastade sitt flämtande sken över rummet, och
urskilde snart en lappgumma, som satt hopkrupen på
golvet och rökte, och även gammelfar, som nu lunkade
fram och nyfiket beskådade oss från alla sidor. Så kom
ungmoran in. Hon log och hälsade och satte fram ett stort
fat långmjölk och tre vackert snidade träskedar, och
vi pratade och glammade. Och när vi senare på kvällen
skulle krypa till kojs, förde hon oss ut till den vackraste
och gråaste av alla små lador, fylld av doftande, nyslaget
hö. Vi klättrade in genom gluggen, vår förtjusning var
gränslös, och vi kröpo ihop som tre kattungar och somnade.

BORKAJAURE. Förf. fot.

Morgonen därpå blevo vi rodda över Virisjaure, och i
strålande solsken bar det av in i skogarna efter kompass
mot den lilla sjön Silisjaure. Här drog kronostigen förbi,
markerad med stora störar, och vi följde den fram till Fättjan.

Fättjan är en stor gård, som äges av bofasta lappar. Där
lysa ljusgröna slåtterängar och röda lider, och där ligger
hela Fättjaure strålande blå. Fin och pyntad är stugan
med målade blomster på väggarna och mjuka
fårskinnsfällar i fållbänken; där är gästfritt och hemtrevligt.

Vi stannade kvar där, men fortsatte emellertid nästa
morgon färden utför den långa raden av sjöar mot Dikanäs.
Vi följde med postbudet, en lapp, som en gång i veckan
gav sig ned för sjöarna och hämtade posten i Dikanäs.
Han var, kan man säga, dessa trakters förbindelse med
yttervärlden. Och när hans posthorn skallade på sjön eller
i skogen, var det som om man vaknade till liv i gårdarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>