Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öland, solens och vindarnas ö av HELGE NELSON
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I dessa urskogsrester är det framförallt ekarna, som höja
sina kraftiga stammar, men eken viker ofta för andra ädlare lövträd. Under trädkronorna breda sig jättelika, stundom ogenomträngliga snår med en utomordentlig taggbeväpning – den som suttit fast i dem minns det med respekt – vilka på försommaren prunka med slånets och
hagtornets vita blomprakt och rosens ljusröda färg. Och
därunder välla vårens och försommarens sippor och violer
och orchidéer, geranier och ranunkler och alla rara blomster, som göra gamla och unga botanister yra av glädje.
Nedanför den mäktiga borgruinen på landborgsbranten
vid Borgholm breder sig den största kvarlevan av öländsk
lund. I själva branten växa väldiga almar med insprängd
ek och oxel och andra lövträd, medan nedanför på den
myllrika och stundom försumpade kustslätten mäktiga ekar
höja sina kronor över snårskiktet. Jag undrar, om man
någonstädes i vårt land kan uppleva en sådan känsla av
naturens otämjda alstringskraft som en försommardag härinne. Snåren stå i blom runt kring och över ditt huvud,
även marken lyser upp av blomster, och högt i vädret,
upp mot de soliga gläntorna mellan ekarnas kronor, klättrar murgrönan uppför skrovliga stammar och knotiga grenar och sänder ned sina girlander från dessas yttersta lövverk. En kort liten stund kan du drömma dig långt, långt
tillbaka, innan släktledens kultur och förödelse förvanskat
och förintat en rik och ursprunglig natur.
Genom rasbrantens almskog och hasselsnår klättra vi
upp till landborgskrönet och se ut över – halvöknen,
alvaret med sina förkrympta rosenbuskar, sin hedmark och
sina lavsprängda hällar. Marken sluttar åt öster – det är
kalkhällen, som sakta sänker sig åt detta håll och dyker
ned under Östersjöns yta. Landskapet är monotont och
skulle vara det än mer, om ej alvar och lund, åker och
äng skänkte det dess växling. Ha vi kommit in på åkermarken, se vi solen sila genom stenmurarna, som skilja
de smala lotterna åt. Sten har lagts lös på sten, och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
