Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öland, solens och vindarnas ö av HELGE NELSON
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans käcka frimodighet och hans känsla för jämbördighet
och oberoende.
Men för hans förmåga att sköta sin jord har det länge
varit till skada, att inga herrgårdar gått i spetsen, och
först efter det 20:de seklets ingång har utvecklingen på
ön fallit in i det hastigare tempo, som så länge rått på
fastlandet. De många splittrade och därigenom svårskötta
ägolotterna ha försvårat men ej hindrat en rationellare
skötsel.
Här väller fram ur den öländska jorden skördar av råg
och korn, som av dess must och sommarens sol få en
torr och kraftig kärna. Intet sydsvenskt landskap är i så
hög grad sädesodlingens land, särskilt rågens och kornets,
medan vallen på grund av klimatets torrhet träder tillbaka.
Sädesexporten har av ålder varit den öländska jordbrukarens förnämsta inkomstkälla.
Mörbylångadalen har på grund av jordmån, klimat och
kultur länge stått som öns förnämsta jordbruksbygd. Det
sista decenniets utveckling har till följd av den hastigt ökade
sockerbetsodlingen skärpt motsatsen mellan södra Ölands
högt stående jordbruk och det norras mera efterblivna.
Näst efter Skåne och Gottland är Öland Sveriges mest sockerbetsodlande landsända. Den som vandrar fram över
Mörbylångadalens täckdikade åkrar, där gärdesgårdarna
och de öppna dikena äro förgångna minnen, kan tro sig
förflyttad till Skånes allra rikaste jordbruksbygder.
De stora vidder på ön, där jordtäcket är för tunt för
plogen eller där hällen går i dagen, ha av gammalt använts
till betesmark. Det blev vanligt att föda upp till avsalu
en massa nötboskap, hästar och får. Särskilt »ölänningen»,
nu för länge sedan utdöd, den lilla starka, livliga hästrasen
– »dampen», som den kallades på ön – samt de öländska
stutarna avyttrades i massa till fastlandet. Det var i
främsta rummet naturen och ej den öländske bonden, som
sörjde för rasens godhet, ty aveln fick sköta sig själv och
uppfödningen till större delen ock. Betet gav huvudnäringen, svältfödningen om vintern var satt i system och är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
