Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De dödas och de levandes land av ERNST KLEIN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE DÖDAS OCH DE LEVANDES LAND 105
digt, om också ej häftigt, stigande, från bergslagernas
skogiga åsar ända upp till Jämtlands och Norrbottens Q
all-massiv, äro de stenmassor, som bilda Öland, helt och
hållet horisontellt skiktade. Det är samma skillnad på
det svenska urberget och den öländska kalkklippan som
på en växande skog och ett vedupplag. Öland är som ett
kullslaget och uppskiktat berg. Förresten kan man utföra
bilden närmare och säga, att stenskikten så sakta rasat
ned österut, där de hålla på att glida ut i havet, medan
på västra sidan den ursprungliga uppläggningen stått bi.
Från fastlandssidan ser Öland därför alldeles utpräglat
konstgjort ut, särskilt på sådana ställen, där kalkbergets kant
reser sig tämligen direkt ur vattnet, såsom fallet är vid
Borgholm. De med regelbundna mellanrum parallellt förlöpande
sprickorna i klippväggen verka ingenting annat än murfogar;
hela partieR likna framspringande bastioner och
contrescar-per, anläggningar av en storstilad befästningskonst.
Konstgjord och som ett alster av mänsklig fåvitskhet
(ty »konstgjort» är ofta detsamma som »ändamålslöst»)
verkar också mångenstädes denna långa pir, när man
kommit upp på den. Man möter som oftast en brunbränd
slätt, fläckig av små enbuskar, rutig av enstaka starkare
vegetationsstråk - ett väldigt tak (eller däck), där gräset
börjat gro, sedan palatset (eller skeppet) övergivits åt
stormar och regnilar och brännande sol. Så ödsligt ser icke
ens ett lågfjäll i Lappland ut, ty först och främst lutar
det någonstans hän, uppåt mot högfjällets snövidder, nedåt
mot dalarnas björkskog och spegelsjöar. Men Ölands
al-var lutar ingenstans. Kanske synranden markeras av några
Q ärran kvarnar, en kyrka, träd - eller också endast av
de fuktiga molnen, som taga väta och glans av den kalla
Östersjön. Och lågfjället har bäckar, som porla bland
riset eller bilda deltan bland de stela tuyorna. Men
alvaret har på sin höjd en grund> stillastående
regnvattensgrop, som speglar de drivande molnen eller den klara
luften, i vilken fågelvingar skriva osynliga bågar.
Mig påminner Ölands älvar om min barndoms föreställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
