Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMSNATURENS HISTORIA
13
/’ S ödertörn N\^ Muskö \ Utö
"i^^––-y4r^
FIG. 6. TÄNKT GENOMSKAKNING I RIKTNING FRÅN SÖDERTÄLJELEDEN I
HIMMERFJÄRDEN MOT SYDOST GENOM SÖDERTÖRN, MUSKÖ OCH UTÖ.
Profilen åskådliggör huru lagren torde vara hopveckade. Beteckningen för de olika
bergarterna densamma som å kartan fig. 4. Efter A. E. Törnebohm.
och leptiternas strykning1, fjärdarna äro områden, där
berggrunden kommit att få den mest olikartade och därmed
ofta minst motståndskraftiga beskaffenheten.
Den sista stora händelsen inom den äldre urtidens
Stockholm yar en ny vulkanisk katastrof. Snart nog, räknat i
geologiska tidsmått, efter det de bergbildande krafterna tömt
ut sin energi kom en ny underjordisk paroxysm nya
omvälvningar åstad. Inom ett stort område, i söder från stora
segelleden genom Stockholm till flera mil norr om staden,
trängde från jordens innandömen glödflytande massor in i
den hårda, fasta gnejsen. Långsamt splittrade de
gnejstaket. Större och mindre delar av detta sjönko långsamt
ned i den glödflytande »magman», som arbetade sig allt
högre upp mot jordytan, till dess slutligen avkylningen fick
överhand och den vulkaniska massan stelnade, omslutande
otaliga stora och små gnejsbrottstycken. Så har den
jämn-korniga grå Stockholmsgraniten med dess inneslutningar
av grå, mestadels ådrad gnejs uppstått. Urtidens väldiga
krafter ha nu kommit till ro, gnejstaket är borta, men i de
sprängda gatuprofilerna avläser den kunnige vandraren,
huru djupens makter en gång här hanterade massorna.
Tanken dröjer inför Urformationens bildningar. Den fasta
grund, varpå allt vilar i vår nordliga trakt, är färdigbyggd.
1 Man säger bland geologer, då ett berglager lutar eller faller i viss
vinkel mot horisontalplanet, att det »stupar» så och så många grader eller
att stupningen är så och så stor. Den kompassriktning, i vilken
stupande lagers skikthuvuden skära horisontalplanet anger huru lagren
»stryka» eller deras strykningsriktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
