Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra folklivsmuseer av Nils Lithberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA FOLKLIVSMUSEER 213
vinnas på kort tid; hemma finns ingenting mer som binder,
och i stora skaror draga landets bästa söner och döttrar
till Amerika. 1850-talet inleder den stora
utvandringsperioden, som sedan dess i växlande starkare och svagare tempo
har pågått utan uppehåll. — Enbart året 1869 var antalet
utvandrare 40 000.
Årtiondena strax efter seklets mitt markera tiden för de
gamla traditionernas fullständiga upprivande. Många andra
orsaker utom den nyss antydda hjälpte till. Skråtvångets
upphävande blev för hantverkerierna vad bysprängningen
blev för bondekulturen. För det svenska statslivet blev
1866 års representationsreform detsamma, då skrankorna
föllo för den ståndsindelning, på vilken vårt parlamentariska
liv i århundraden hade varit byggt. Icke minst ödesdiger
blev 1842 års folkskolestadga, om vilken det brukar sägas,
att den »framkallade en social omvälvning av den mest
omfattande art, i det massan av det svenska folket genom
henne rycktes från okunnighet och råhet ett stort steg framåt
till bildning och upplysning».
Alltsedan Rousseau under 1750-talet hävdat det lyckliga
naturtillståndet gentemot kulturens alla förvillelser, hade
skalders och lärdas intressen kretsat kring folkets liv och
åskådning. I vårt land hade bonden besjungits bland andra
av Johan Gabriel Oxenstierna i Skördarna och av Geijer i
Odalbonden. Alla drömmerier till trots hade utvecklingen
dock gått sin obevekliga väg framåt, och efter 1850 blir det
blott en tidsfråga, icke om huru länge det gamla folklivet
och folkspråket skall leva, utan huru långe det överhuvud
skall kunna hålla sig kvar i folkminnet. Inför den
nivellering, som den nya folkundervisningen medförde, erinrar
man sig ofrivilligt, vad den franske nyromantikern Charles
Nodier vid århundradets början skrev rörande
nödvändigheten att snabbt rädda ännu levande tradition: »Men i första
rummet, låt oss icke förlora tid, det besvär jag eder. I
morgon kanske är det redan för sent. Utvecklingen säger
’Jag går framåt’, och det odjuret går verkligen. Som den
lekamliga döden, om vilken den latinske skalden talar, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
