Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenbrohult av Gotthard Virdestam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 GOTTHARD VIRDESTAM
och invid Möckeln höjer sig Taxas romantiska
klipplandskap, som med sin sägenomspunna »klint» stupar brant i
sjön. Flera rullstensåsar gå därjämte fram i skilda
riktningar; där landsvägen mot Skåne följer dessa åsar, ha de
i folkmun fått det redan av Linné upptecknade namnet
»getaryggar».
Men ännu har ej ett ord sagts om Stenbrohults hjärta,
oasen i moss- och stenlandskapet där blomsterkonungen lekt
som barn. Mycket har sagts och mera kunde sägas om den
leende natur, som särskilt från gamla prästgårdstomten visar
sig i all sin fägring. Men då man en strålande sommardag
står häruppe på strandplatån, där ännu en apel och ett par
lindar bevara minnet av Nils Linnæus berömda trädgård,
vilja gärna de egna orden träda tillbaka för dem, med vilka
Linné själv så ofta givit uttryck åt sin kärlek till hembygdens
torva. »Stenbrohult är en kyrka», säger han en gång,
»belägen på en av de täckaste orter, som Sverige framalstrat,
ty hon ligger invid den ansenliga sjön Möcklen, där han
går in med en fjärdedels lång vik och lägger sig nedran
vid denna kyrkans fötter. De släta åkerfälten omgiva denna
kyrka på alla sidor utom den västra, där Möcklen
utsträcker det klara vattnet. Något stycke ifrån visar sig den
fagra bokskogen åt söder, Taxas höga berg åt norr och
Möcklanäs över sjön i väster. Däremot på östra sidan
betäckas åkerfälten från norr med barrskogar, från öster och
söder med de angenämaste ängar och lövfulla trän.»
Om de invid sjön liggande, med ek och bok bevuxna
lövängarna säger Linné en annan gång, »att de mera likna
de härligaste lundar och blomsterrikaste trädgårdar än det
de själva äro, så att då man här sitter om sommartiden
och hörer gökens samt de andra många särskilta fåglars
sång, insekternas pipande och surrande, och tillika ser på
de lysande och präktigt målade blommor, kan man icke
annat än hissna vid Skaparens så präktiga inrättning»
På platsen under lindarna, där hans fädernehem en gång
stått, tänker han ock, då han en gång kallar Stenbrohult
för en drottning bland systrarna och fortsätter: »Ja, präst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
