Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få bete. Det är inte så många sillfiskare att välja på här
i trakten, så att man får både vara vaksam och ha tur,
om man skall få tag i någon. Västerut ha vi Saxemara
och Dragsnäs, men det blir litet på sidan och osäkert; rätt
söderut ha vi bara Gö fiskeläge. Göfiskarna ha säkert varit
ute. Vi gå ditut, ty till torskfiske måste det vara färskt
bete; torsken är om möjligt ännu mera kräsen på färsk fisk
än jag själv.
Morgonen är halvdisig. Den för länge sedan uppgångna
solen döljer sig bakom töcknet. Den sovande Karön är
om möjligt ännu fagrare i morgonslummern än sedan den
vaknat till liv en sommardag. Vi lämna Ronnebyortens
fagra sommarnöjesställe i babord om oss och stäva ut
mot småskären, ut mot Gökalvs vita sjömärke på
klippudden. Där är det bäst att gå nära intill själva hallen, ty
Ronnebyinloppet är lömskt med nästan oräkneliga
småstenar och grund. Där ligger en sten nästan intill hallen, och
litet längre västerut ha vi stenarna kring Skaftö hällar,
Kammarviksbrottet, Holländaregrundet och många andra,
som det inte är roligt att träffa på, när man seglar in en
ovädersnatt.
Motorernas hårda slag knattra i diset söder och väster
om oss. Där kommer en uppdykande, en blekingsk
vrakeka av den nu brukliga typen; de gå med sex, sju knops
fart mot både vind och sjö. Det är andra farkoster än de
gamla råseglarna, på vilka fem man höllo på att slita ihjäl
sig, när de kryssade i trånga sund och vid varje vändning
skulle, i ett enda dyrbart ögonblick, ha det stora råseglet
ner och rån på andra sidan masten och den långa, tunga
spottstaken, som reglerade råns nedre nock, omstakad
medan båten vände. Det var en stor uppfinning, när man vid
1880-talets början hittade på att aptera de på småekorna
brukliga smack- eller spritseglen med fock på vrakekorna.
Det ansågs sedan för en lek att med de nya donen vraka efter
sill emot att fara på de stora råsegelsekorna. Båtarnas
besättningar kunde då också minskas från fem till fyra,
någon gång till tre man. Men än större blev förändringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
