Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMAL ISBAT.
Teckning av förf.
en massa knep i Grisslehamn av gamla båtsman Koppar,
för han var också skicklig, kanske den styvaste stöpare i
Sveriges land. Han kunde stöpa både över huvet och
genom skjortan och byxerna och västhålena allt efter
sjukdomarna förstås. Men ifråga om att slå åder, där blev han
bet. Far min hade ett särskilt sätt att slå åder, som inte
var dumt. Han lät paschänten hålla om en käpp med
utsträckt arm, och så klämde han till med snäpparen i
armvecket och lät blodet spruta tills paschäntens hand började
darra, för då var det på tiden att sluta. Sen lag han ett
ullgarnsnystan i armvecket och lindade fast ’et med trasor.
Men gubben Janson på Svartlöga, han höll på att få för
åderlåtning, han! Han lät slå åder två gånger om året, inte
hos far min, förstås, för det var ju för lång väg, men hos
en gubbe på Blidö, som hade lärt till doktor hos morfar
min. En gång ville handen inte darra.
— Dä va mej en jäkel, sa gubben. — Hand ska darra!
Förr är det inte värt att sluta. Och till slut, långt om
länge, började handen verkligen darra, men då darrade hela
gubben Janson. På kvällen när han skulle segla hem, fick
han storm på sig, tog ner seglena och började ro. Och ro fick
han så att ullgarnsnystanet och trasan gick bort och ådern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
