Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Västlund log fånigt i sömnen, gäspade och gnuggade sig
i ögonen. Så blev han med ens tvärvaken.
— Vem är här, sa ni?
— Det var inte meningen att skrämma livet ur dej,
Västlund, men jag sa att din käring var här. Du blev i alla
fall så skrämd, så du vaknade. Kaffet är kokt igen. Inte
duger det att sova på sjön när vi inte är indelade i vakter!
— Jag tog mig visst en lur? frågade Västlund.
— Jaha! och aprapå lur så tar vi fram Engströms nya
mistlur, om du lurar av en gång till. Tack, Vågberg,
snåla inte på fatkaffet. Häll i åt Västlund, så han blir
vaken. Jaha, aprapå bonn, som snålade på krutet, så var
nog Israel i Byholma den snålaste bonde jag har stött på.
Hanses doter hade en växt i magen, och doktorn hade
sagt att om hon inte kom in på lasarettet i Östhammar
genast, så blev det döden. Tror ni att gubben Israel hade
råd att ta fram hästarna ur stallet och skjutsa henne till
stan? Ånej, han slipade skridskorna åt henne och gick
efter sin pikstav och sa att hon skulle åka skridskor dit,
för det var glanskis hela vägen. Och hade inte grannarna
kommit till och skällt ut gubben, så hade hon fått ge sig
i väg på det sättet. Men en gång — skål Engström, skål
och tack! — så höll han på att stryka med själv för
snålhetens skull, och det var när han skulle gräva brunn.
Jag hade gått med slagruta åt ’en och visat på en källåder,
men när han hade grävt två famnar djupt, stötte han på
berg. Spräng, bonde! sa jag, för där ska finnas vatten.
Och han seglade in till Östhammar efter dynamit, så lite
som möjligt förstås, och en bit stubintråd, som knappt
var längre än nosen på’n. Och när han väl hade laddat
och tänt på och skulle uppför stegen, så slog den i
bakväggen, men då må ni tro, att gubben fick bråttom, och
besvärligt var det ju förstås att få stegen rätt igen, när han
stod på baksidan och själv tyngde ner en. Och han hade
nätt och jämt klarat sig opp över kanten, när det small
och bitarna av stegen gick till väders. Då var det bra nära
att det hade blivit begravningsgille i gården. Men jädrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
