Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur i svensk poesi. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK NATUR I SVENSK POESI 183
I 80-talets landskapsmåleri framträdde den svenska naturen
med en förut okänd sanning och styrka, och inom dikten
försiggår samma utveckling. Nu är det, i dikt som i
målarkonst, det karaktäristiska man söker, och nu är det som
den svenska diktningen börjar återspegla de olika svenska
landskapens så skiftande drag. Sannolikt skulle man ur
de sista femtio årens svenska vers- och framför allt
prosadikt kunna sammanställa en tämligen fullständig beskrivning
av vårt land, som det skiftar mellan ljust och mörkt, täckt
och storslaget alltifrån Torne älv i norr till Öresund i söder,
en lyrisk landskapsskildring, varav här endast några prov
kunna lämnas.
Det Dalarna vi nu möta hos våra lyriska skalder är icke
så mycket »Wasas och Engelbrekts» som de blånande
bergens, de glänsande sjöarnas och de mörka skogarnas:
Asar bortom åsar i allt ljusare blå färg,
sjöar bortom sjöar och berg bortom berg.
Och vita kyrkor glimma vid himlarandens ro
av mänskohänder resta för mänskohjärtans tro.
Och röda stugor lysa vid älvens silverband
i björklövssus och solsken bland gröna åkerland.
Hos Karlfeldt, Dalarnas skald framför andra, finner man
knappt någon samlad bild med så vid utsikt som i de ovan
anförda raderna av Carl Larsson i By, men överallt, där
landskapet skymtar, framstår dess egenart och skönhet som
hos ingen annan. Det är vårnattens Dalarna, då
göken på ängarna gal i sena natten,
löken på sängarna blomstrar vit och röd,
forsen kring stenarna sprutar mjölkvitt vatten,
porsen och enarna skänka ut sitt mjöd.
Det är augustikvällens Dalarna, där
— vita dimmor vältra sig bland hässjorna på äng
och åkerskäran skorrar på sin eviga refräng — —
Ur skogen stiger månen, röd och väldig som en sol.
I fjärran brummar forsen som en trumpen basfiol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
