Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur i svensk poesi. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK NATUR I SVENSK POESI 187
I hög grad målande i all sin knarriga oförståelse är
Sehlstedts Höstdag vid havet:
Tall och granar stå och knarra,
vresiga i skog och mark.
Buskar och rabatter darra,
snopna, som de fått en spark.
Björk och lönn mot jorden buga,
nakna med en blick så blyg.
Fluga,
sök dig nu en fönstersmyg!
Molnen regn och dimmor ösa
skamlöst över höjd och plan:
borde tockna få gå lösa?
Nej, de borde väl så fan.
Spruckna äro Äols påsar,
nordan som en vilde far.
Haglet piskar tak och åsar:
Måsar,
ha ni mage att bli kvar? — — —
Av de leende och bördiga landskapen innanför vikarna
och skären kan vår poetiska litteratur uppvisa åtskilliga
vackra tavlor. En av de berömdaste möter i en strof av
Snoilskys »Vita frun»:
Nu sover hans fagra Södermanland
i månskenets klara ljus
med gröna vågor vid sjöastrand
och röda timrade hus.
En kåre krusar i sakta fras
ett stycke av Båvens spegelglas.
Växande dofter luften fylla
från insjön och kryddgårdens friska mylla.
I Sten Granlunds hembygdssång Östergyllen möta vi ett
landskap av samma rikt välsignade typ:
Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt,
och skördarne, de gyllene, de bölja.
Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt
längs insjöstrand, som glittervågor skölja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
