Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur i svensk poesi. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 HJALMAR ALVING
Här grönska ormbunkskogarnas ätteläggar.
Här hänga mossiga rullstensblock,
som tornats upp till cyklopiska väggar.
Här dyker kärrets förruttnade stock
som ett sjövidunder till vattenbrynet
och skjuter i höjden det drypande trynet.
Reptillikt pansrade tallarnas rötter
stå våta i gyttjan som ödlefötter,
stå, fläkta ur jorden som stora spindlar
vid ättestupan, där stigen svindlar.
Men stilla! En luden panna bräcker
de spröda kvistarnas nät och sträcker
förtorkade stubbar till markens ljung.
Det är älgen. — — —
Här kryper som skygg för himmelens ljus
den stolta tallen till markens grus.
Se bergen, de stå ej med tinnar som vitna
i evig snö, men låga och grå;
de stå som trasmän med slitna
och färglöst blacknade kappor på.
Lika ingående men med mindre fantasi beskriver
Strindberg i Stadsresan Mälarstränderna i hexametrar, som synas
ha nästan än större värde geografiskt än poetiskt.
Den natur Strindberg oftast och med oöverträffad konst
skildrat, finna vi dock icke i Mälaren, utan i Stockholms
skärgård, men vårt utrymme räcker icke till för citat i
prosans bredare framställningsform. Poeter, som besjungit
skärgården, ha vi många. Kändast i denna egenskap är
väl Daniel Fallström, för vars skaldelynne juli torde vara
den rätta skärgårdsmånaden:
Månen stiger, röd och rund
över stilla vatten,
och som flor kring gröna sund
sjunker julinatten.
Över taggig barrskogsrand
kvällens stjärna glimmar,
och i hennes silverband
andkulln ljudlöst simmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
