Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återkomsten till Värmland av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Just vid denna tid hörde jag en föreläsare, som berättade
om Värmland. Han var värmlänning själv, och jag tror visst
inte, att det var hans mening, men han kom ovillkorligen
att tala i samma anda som mina två gamla.
Han talade om det undanskjutna läget, den glesa
befolkningen, de svåra och backiga vägarna, den karga jordmånen,
det hårda klimatet med sina korta somrar och tidiga
nattfroster. Han påminde om hur ofta det arma
gränslandskapet hade varit utsatt för fientliga överfall. Han skildrade
missväxtår och epidemier.
Dock hade detta fattiga och undanträngda landskap haft
sin storhetstid. I dess östra del upptäcktes rika järngruvor.
Malm bröts i massor, hyttor restes för dess smältande, en
hel befolkning, bergsmännen, hade järnhantering till
huvudsaklig förvärvskälla. Rikedom började samlas här öster ut
i Bergslagen, och ansenliga gårdar uppfördes.
Den produkt, tackjärnet, som erhålles genom malmens
smältning, dög dock inte till smidesjärn. Tackjärnet måste
omsmältas och beredas till stångjärn för att kunna bearbetas
till spikar, gångjärn och all annan redskap. Fördenskull
anlades en mängd stångjärnsbruk, men inte bara i den
egentliga Bergslagen utan över hela Värmland. Varhelst det fanns
en fors, nog stark att kunna driva en hammare, och en skog,
som kunde ge träkol till smältugnen, där byggdes ett bruk.
Dessa bruk anlades väl helst i befolkade trakter, men man
skydde inte att resa dem högt uppe i finnbygden eller längst
borta vid norska gränsen. »Varje hammarslag är värt en
dukat», hette det på den tiden, och man räknade på god
förtjänst, även om tackjärnet måste fraktas många dagsresor för
att komma till sin bestämmelseort och det färdiga stångjärnet
ävenså för att uppnå en hamnstad.
Med detta kom det liv i landskapet. Varje man, som kunde
skaffa sig en häst, drog ut på tackjärnskörning, varje bonde,
som ägde en skogslott, sålde kol till närmaste bruk.
Herrgårdarna fingo avsättning för hö och havre, smör och ost.
Timmermän och snickare byggde verkstäder och
herrgårdshus. Eftersom bruken funnos överallt i landskapet, spred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
