Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finnarna i Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINNARNA I VÄRMLAND 143
Jag satt vid vägkorset invid Järnskogs prästgård kväll efter
kväll, omringad av goda värmlänningar. Jag tyckte mig sitta
i ramaste Savolaks. Slutligen fattade jag mod och frågade,
om de härstammade från linnar. Den ena efter den andra
visste berätta, att farmor eller mormor voro finskor. I
Segerstedts manuskriptsamlingar ingår ett utlåtande av
landshövdingen i Värmland, H. Widmark, som en längre tid bott i
Haparandatrakten, där han lärt känna finnarna. Widmark
påstår, att han i Värmland på möten med allmogen tyckte
sig sitta bland idel linnar. Många andra svenskar ha gjort
samma iakttagelse.
En affärsman i Järnskog utpekades som äkta linne. Jag
besökte honom. Han var från Glava finnskog. Han
bedyrade att både han och hans hustru voro finnar, ehuru hon
var en typisk svenska med himmelsblå ögon och skär hy.
Det tvättfagraste anlete man kan träffa på. De kunde inte
ett ord finska. Det har intresserat mig att i deras
familjearkiv och i arkiven i Helsingfors taga reda på förhållandet.
Ganska riktigt; de voro finnar från Glava, men
affärsmannens farfarsfar var den sista av ätten, som kunde något finska.
Vart ha hans tolv barn tagit vägen? Spridda över Värmland
och hela Sverige. De äro nu alla goda svenskar. Finnarna
voro enormt fruktsamma. Tolv barn i en familj hörde icke
lill sällsyntheterna. — Enligt min mening äro alla
skogsmarker mellan Fryken och norska gränsen finnbygder med
finsk befolkning, dock starkt blandad med svenskt blod.
Hittills har det dock icke varit fint att härstamma från finnar.
Man har gjort sitt bästa för att förhemliga det.
I Vitskog var jag i tillfälle att iakttaga, huru ett språk dör
ut. I kyrkan övervar jag gudstjänsten och tyckte att alla
åhörarna liknade finnar, den 90-åriga Kalla-Elin icke minst. Jag
sökte finsktalande personer, men ingen kunde finska. I det
grant rödmålade fattighuset funnos några, sade man. Jag
besökte dem. De voro alla så gott som stendöva. Jag
telefonerade och skrek mig hes i deras öronmusslor. Mita = va?
blev svaret. Men då de själva började språka, var deras tal
felfri savolaksisk dialekt. Jag trakterade dem med cigarrer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
