Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om våra fjällväxter av Torsten Lagerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närhet till smältande drivor och evig is. Med vattnen föras deras
frön stundom långväga, varför det icke är så ovanligt, att
redan på sandiga sjöstränder långt nere i björkskogen se
enstaka exemplar till och med av sådana arter, som eljest äro
bundna till fjällens högre delar.
I sin förekomst och allmänna utbredning äro för övrigt
många fjällväxter starkt påverkade av markens mineraliska
beskaffenhet. En del, såsom t. ex. fjällsippan (Dryas
octopetala), gynnas påtagligt av kalk, andra undvika kalkrikt
underlag, vilket är fallet med fjäll-ljungen och krypljungen. En
annan faktor av genomgripande betydelse för arternas
fördelning är snöbetäckningen och dess längre eller kortare
varighet.
De flesta örter och dvärgbuskar, som naturen hänvisat till
att leva under de hårda klimatiska förhållanden, som våra
högfjäll erbjuda, äro i stort sett mycket oansenliga och
lågvuxna. Många utbreda sig mattformigt på marken, andra
växa i tätare tuvor, andra återigen äro kanske blott
tumshöga. Man går därför lätt förbi utan att lägga märke till
dem, dock icke alltid. Har man väl en gång under fjällens
korta högsommar låtit sitt öga fröjdas åt deras anspråkslösa
blommor, då har man uppfångat en bild, som gärna vill
dröja kvar och som man längtar efter att få återuppliva. En
väsentlig, ehuru kanske för mången ej fullt medveten grund
till den tjusning, som alltid är förknippad med en
sommarvandring i högfjällen, är just dessa små växter, som villigt
strö sina blommassor för vandrarens fötter nästan överallt.
Deras tjuskraft ligger dock icke i ett praktfullt och
omväxlande färgspel, ty den övervägande delen av fjällblommorna
går i vita och gula nyanser; det är deras flödande rikedom,
som fängslar. Rött och blått är av mera underordnad
betydelse, men vill man se vår floras blåaste blomma, då får man
i alla fall bege sig till fjälls. Den tillhör nordstålörten
(Gentiana nivalis). Ingen, som har möjlighet att göra denna täcka
örts bekantskap, bör försumma det.
Även beträffande sin doft äro fjällväxterna i stort sett föga
anmärkningsvärda. Många äro helt eller i det närmaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
