Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nomader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där de hade kommit överens om att träffas, och
under vägen hann hon att tänka på mångahanda ting.
Vad hade det berott på, att allt hade svängt om så med
ens? De hade varit alldeles omöjliga förut, Anders föräldrar,
men från och med i höst hade de blivit som förbytta. Ja,
egentligen började det ju i somras vid skiljningen, då Panna
nickade så där vänligt åt henne. Det hade ju varit ett gott
är, förstås, och något hade det väl betytt, att både Anders
och hennes folk hade gjort bra affärer i höst. Vad renar och
pengar beträffade, fanns det verkligen intet hinder, att de
gifte sig när som helst!
— Jag har skäl att vara tacksam, tänkte Inka. Far och
mor nere på kyrkogården skulle säkert varit nöjda, om de
kunnat vara med i dag.
Men när hon gick förbi fotograf Östfelts butik, knäade
hon till, ty den påminde henne om något ledsamt. Anders
och hon hade fotograferat sig i fjol vinter i all hemlighet
och beställt, att korten skulle skickas till Aivak. De hade
mycket riktigt kommit, men då de tagit upp paketet, hade
det varit fel: i stället för Inka var det Ibba Pantse, som
hon visste låg efter Anders och som hans föräldrar också
gärna ville ha den tiden. Allt hade ju förstås ordnat upp sig
till slut, både med korten och det andra, men Inka hade haft
svårt att komma över den historien.
— Nå, det finns då så mycket blåmössor i Jokkmokk,
så det är mer än underligt, att han alls kan hålla reda pä
oss, intalade sig Inka litet ångerfullt, då hon hade skyltlådan
bakom sig.
Nu var Inka framme vid järnhandlarens, och i detsamma
kom Anders ut på gatan. Han hade tydligen väntat pä
henne, men han sade inte mycket, då de råkades.
De gingo rätt över torget, ty prästgården låg på andra
sidan platsen. Anders var blyg och höll sig för sig själv.
Men då de hunnit ett stycke utanför platsen, tinade han upp,
och när de kommit innanför prästgårdsgrinden, tog han henne
rent av själv i handen och ledde henne upp för backen till
prästgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
